( 124 )
VII.
Släkt såg jag eller drömde. Bort dermed;
Det kom som sanning och som drömmar flydde.
Och — hvad de varit — äro nu: blott dröm.
Jag kunde återta dem; men mitt sinne
Vill föda mången skepnad mera lik
Med hvad jag sökt, och hvad jag stundom funnit.
Bort äfven dessa. Vaknande förnuft
Fann öfverdrift af fantasien skadlig;
Och annan röst är hörd, och annan syn är sedd.
VIII.
Jag lärt mig andra språk — ej olärd är
I fremlings blickars tydning. Och ett sinne
Som är sig sjelft, för skiften häpnar ej.
Ej bittert är att skapa, svårt att finna
Ett land — med eller utan menskoslägt. —
Dock är jag född, der man är stolt att vara,
Ej utan skäl. Och skulle jag då fly
En okränkt ö, den vises, fries boning,
Och söka mig ett hem vid långt aflägsna haf?
IX.
Måske, jag älskat den; och skulle jag
I annan jord än min, min aska lemna,
Min hamn den återsöker — om ett val
Oss efter döden gifs. Jag hoppet älskar
Att blifva omtald af min egen stam,
På eget språk. Men om för högt sig sträcker
Ett hopp som är för hjertat alltför ljuft;
Och om mitt rykte, likasom min lycka,
Fort uppväxt fort skall dö, och glömskan stänga af
