Hoppa till innehållet

Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 123 )

IV.

För oss hon äger dock en bokstaf qvar,
Framom sitt namn i häfd, och långa skaran
Af stora skuggor, som i modfälldt skick
Fly öfver maktlös stad, sin Doge beröfvad.
Vi äga en trophé, som ej förgås 4
Med hög Rialto: Shylock, svarta Mohren
Och Pierre ej kunna glömmas, nötas bort,
Som hvalfvens nyckelsten. Om allt försvinner,
För oss befolkas dock den ödelagda strand.

V.

Ej äro snillets varelser af mull.
Af egen kraft odödlige, de skapa,
Mångdubblande hos oss en stråle klar,
Och mera älskvärdt lif, som ödet vägrar
Åt verklighet, i dödlighetens tvång:
Ja, anden i sin lyftning först förjagar,
Sen återställer målet för vårt hat,
Och vättnar bröst, hvars ungdoms blomster vissnat;
Men hvilkas tomhet fyllts med mera frodig växt.

VI.

Vår ungdoms och vår ålders tillflygt vinns
I hoppet först, och sist i sinnets hvila.
Den nötta känslan fyller många blad,
Måske ock dem, mig under ögat växa.
Dock finnas ting, i verklighetens kraft,
Vidt öfver diktens verld i form och färgor,
Och skönare än all fantastisk sky,
Och stjernekretsar, hvilka SångGudinnan,
På vild, omskapad verld, har konst att sprida ut.