( 127 )
XVI.
Athén, din här vid Syracusa föll,
Och tusen dina barn i bojor fördes;
Dock du af attisk Sångmö såg dig frelst, 12
Och dina barn ur fångenskapen lösta.
Vid ljud af tragisk hymn, triumfens vagn
Af häpne segrarn hejdas, tömmen faller
Ifrån hans hand, det sysslolösa svärd
Vid sidan glöms; han fångars kedjor löser,
Och för sin frihet ber dem tacka Sångens makt.
XVII.
Så Ven'dig, om ej större anspråk gafs,
Om alla bragder glömts som häfd förvarar,
Ditt sångarminne af odödlig Bard,
Din Tassos kärlek bordt de fjettrar lösa,
Vid din tyrann dig fästat. Nu din lott
Nationerna vanärar, mest af alla,
Dig Albion. Ej hafvens Drottning bordt
Så öfvergifva hafvets barn; vid fallet
Af Ven'dig, tänk på ditt, till trots mot böljans värn.
XVIII.
Jag älskat Ven'dig från min barndoms år;
Hon var liksom en trollstad för mitt hjerta,
Likt vattenpelarn lyft ur hafvets famn,
Och glädjens boning, rikedomars marknad.
Och Otways, Radcliffs , Schillers, Shak'spears konst 13
Hos mig dess bild har intryckt; lika liflig,
Fast nu, jag henne sett, dess bild blef qvar,
Måhända mera kär i nödens stunder,
Än då hon var ett mål för högmod, undran, skryt.
