( 128 )
XIX.
Jag det förflutna kan befolka än;
Och af det lemnade, för hug och öga,
Och lugn betraktelse, det finnes nog,
Ja mer, måhända, än jag sökt och hoppats.
Och af de sälla stunder ödet väft
Inom mitt lif, de sällaste måhända,
Från dig upphämtat sina färgors glans.
Det gifves känslor, dem ej tid kan döfva,
Ej marter; annars min, nu vore kall och stum.
XX.
Men af naturen, växer Alpens tall 14
Högst på de minst af jord betäckta klippor,
Och rotas bäst, der minst af mull den stöds
Mot Alpens hvirfvelstorm. Der stammen växer
Till trots mot vindens dån med herrlig kraft,
Tills den i höjd och sträckning värdig finnes
De berg, omätliga, från hvilkas block
Af ljus och grå granit, den lifvet hemtar,
Till slut ett jätteträd. Så sinnet lyftas kan.
XXI.
Tillvarelsen må tålas; lif och qval
I toma sorgsna bröst med djupa rötter
Tillsammans fästa sig. Kamelen stum,
Framsträfvar, fast af bördan öfverlastad;
I tystnad ulfven dör. Exemplet må
För oss ej fåfängt blifva; när så låga
Och vilda väsen utan klagans röst,
Fördraga plågorna, vi mera ädla
Må härdigt bära dem; det är blott för en dag.
