( 2 )
III.
Childe Harold var hans namn; men hvadan kom
Hans ättlängd, här mig lyster ej att nämna.
Nog — den måhända ägde ryktbarhet,
Och i förflutna dagar lyst af ära.
Men en vanbörding fläckar ädelt namn,
Ehuru kändt af makt i fordna tider.
Ej blomstrad prosa, rimmets ljufva lögn,
Ej allt hvad Heraldik ur grafvar samlar,
Förgyller elak bragd och ger åt brottet helgd.
IV.
Childe Harold geck i middagssolens qualm,
Och svingade, som myggorna i dansen;
Och trodde ej, att innan dagen slöts,
En fläckt hans yra glädje kunde isa.
Men förr'n en treding af hans lif förflöt,
Af mer än motgång, Harold fann sig träffad.
Af alla nöjens mätthet han betogs
Och ledsnade att bo i fosterlandet,
Mer ensligt för hans blick än Eremitens tjäll.
V.
Ty lastens labyrint han genomgått,
Och ej försenat hvad han ondt bedrifvit.
Han suckade för många, men blott en
Hans kärlek ägt; och var hans kärlek vägrad.
Ack! lycklig hon, att undgå den hvars kyss
Den kyskas renhet endast kunnat fläcka:
För lättköpt fröjd, han skolat henne fly,
Och med dess parkers rof, sin öcken pryda.
Af lugn och husligt väl, han aldrig värdet känt.
