Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 3 )

VI.

Och nu, Childe Harold sjuk i hjertat var,
Och ville lemna bachanal'ska vänner.
Det sägs att stundom trängt en bitter tår
Fram till hans öga; men förqväfts af högmod.
Han tankfull, stolt, men rolös, ensam geck,
Och fast beslöt att fly från fosterbygden,
Till brända luftstrek, bort om hafvets svall;
Vid nöjen trött, han liksom sökte qualet,
Nöjd att för vexling gå till sjelfva dödens land.

VII.

Nu skildes han ifrån sin Faders hem,
En vördnadbjudande och vidsträckt byggnad,
Så gammal, att den blott ej falla sågs;
Dock ännu styrka fanns i hvarje hvalfgång;
Ett kloster förr, till lägre bruk nu dömdt!
Nu Paphos Nymfer skrattade och sjöngo,
Der förr vidskepelsen sin boning rest;
Meu munkar kunnat se sin tid förnyad,
Ifall, om helga män, bör tros en gammal säg'n.

VIII.

Likväl, i stunder af en galen fröjd,
Ett hemligt agg sågs i hans blickar skymta,
Liksom åminnelsen af dödligt hat
Och af bedragen kärlek doldts derunder.
Men ingen känt och ville känna det;
Ej ägde han en siäl, okanstlad, öppen,
Som lindring fann att gjuta ut sin sorg;
Och ei en vän att råda, eller dela
Ett qval, ehvad det var, som öfversteg hans mod.