Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 132 )

XXXI.

Hans aska göms i Arqua, 17 der han dog,
En by på berget, der hans dagar flöto
Till ålderns dal. Och byn är stolt deraf:
En ädel stolthet. Må den högmod njuta,
Då desse åbor bjuda vandrarns blick
Håns hemvist och hans grafvård, enkla båda.
De jemte vördnad väcka i hvart bröst
En känsla, mer harmonisk med hans qväden,
Än om en pyramid förvarade hans mull.

XXXII.

Och denna lugna bergsby, der han dvalts,
Är af den art, som synes enkom skapad
För den, som djupt sin dödlighet har känt
Och från bedragna hoppet sökt en tillflygt
I mörka skuggan af en grönskad höjd,
Der ögat fägnas i en fjerran, utsigt
Af städer, hvilkas verksamhet ej mer
Kan locka själen från sin ro; och strålen
Af molnfri sol, nog skön för hennes högtids dag,

XXXIII.

Utvecklar bergens, löfvens, blomstrens prakt,
Och kastar skenet öfver bäck som sorlar,
Der, klart som vattnen, ledig timma flyr
Med stilla trånad, som fastän för ögat
Den liknar lättjan, har moraliskt mål.
Om sällskapsverld oss lära kan att lefva,
Bäst enslighetens lugn oss lär att dö.
Der finns ej smicker, fåfängt stöd i hoppet;
Och menskan måste der sjelf kämpa med sin Gud. —