( 133 )
XXXIV.
Måhända med demoner, 18 som förstört
Af bättre tankar kraften, rofvet söka
I vemodsfulla bröst, från lifvets vår
Till vildhet böjda och fantastisk yra,
Som dväljas helst i sorgens, fasans natt,
Och tro sig endast för en dom bestämda
Af qval dem tidens hand ej skingra kan.
För dem, blir solen blod, en graf blir jorden,
Och grafven helvete, i mörker; mera djupt.
XXXV.
Ferrara! gräs på dina gator växt,
I vidd och prakt, för enslighet ej bygda;
Liksom förbannelse de säten slog,
Hvars fordna herrskare, den gamla ätten
Af Este, under många åldrars lopp
Sitt välde uppehöll bland dina murar:
Beskyddare, tyranner, alltsom nyck
Hos små regenter dref, mot dem som buro
Den krans åt Dante blott var före dem beskärd.
XXXVI.
Och Tasso, deras ära, deras blygd!
Hör först hans sång, och sedan se hans fängsel,
Se hvar Alfonzo inneslöt sin skald,
Hur dyrt, Torquatos rykte blef förvärfvadt!
En låg despot förgäfves kufva sökt
Så förolämpad själ, och honom omgaf
Med galnas hop, i afgrunds fängsel sänkt,
Att tråna bort i nöd. Odödlig ära
Sent molnens natt fördref; och följas skall hans namn
