( 140 )
LV.
De fyra snillen åt en skapelse,
Likt elementer kunnat ämne gifva.
Italien! Tiden gaf dig tusen sår;
Men den har vägrat och skall alltid vägra
Åt andra luftstrek hvad den unnat dig:
Så stora själar ur ruinen stegna.
Och ditt förfall än Guddoms stämpel bär,
Som det förgyller med en lifvets stråle.
Hvad förr var stort hos dig, Canova är i dag.
LVI.
Hvar hvila nu Etruskerne de tre —
Dante, Petrark och nästan stor som dessa
Han, 29 prosans bard, hvars skaparsnille gaf
Ett hundra kärlekssagor. Hvar förvaras
Från vanligt stoft åtskilde, deras ben,
I döden som i lifvet? Om de multnat,
Har deras hemlands marmor ingen röst?
Ej block hvaraf för dem en stod kan resas?
Ha de ej avförtrott sitt land en sonlig mull?
LVII.
Otacksamt Florens! Dantes 30 förebrår
Dig, liksom Scipios 31 graf från fjerran stränder.
Din tvedrägt under mer än borgligt krig
Fördref den Skalden, hvilkens namn för alltid
Af dina barnbarn fåfäng dyrkan vann,
Och sena åldrars ånger. Och den lager,
Som af Petrarcas 32 hjessa uppbars högst,
Var växt på långtaflägsen utländsk jordmån,
Hans lif, hans graf, hans namn, fast röfvadt, icke ditt
