( 141 )
LVIII.
Boccaccio gaf i döden, åt sitt land, 33
Sitt stoft — Feck bland dess stora män det hvila?
Sjöngs månget requiem, högtidligt ljuft,
För den, som gaf Toscanskt Sirenspråk bildning,
Det språk som är musik, hvars ljud är sång
Och talets poesi? Nej; grafven uppref
Skenhelighets hyænan, och förböd
Dess rum bland ringa grafvar — ty ett ord
Der sade: det var hans; och väckte vandrarns suck.
LXI.
Och Santa Croce saknar deras mull
Den mäktiga — mer ryktbar af förlusten,
Som Cæsars slott beröfvadt Bruti stod,
Påminte mer, om Son af Romas frihet.
Mer säll Ravenna! der på grånad strand,
Vid ramladt väldes fäste, hedrad hvilar
Odödlig flykting — Arqva ock behöll
Med högmod, ljudfull minnesvård af Skalden;
Då Florens fåfängt kräft den landsförvistes ben.
LX.
Hvad är din ädla stenars pyramid,
Af jasp, porfyr, agat och alla färgor
Af marmor och juvel, att mura in
De handels furstars 34 ben? Den fallna daggen
Som glittrande mot skymnings stjernors ljus
Uppfriskar torf som höljer dessa döda,
I, hvilkas namn är Sångmöns minnesvård!
Med fot, långt mera vördnadsfull skall trampas,
Än denna prakt af sten, på Furstlig hjessa lagd.