( 142 )
LXI.
Mer fins för ögats och för hjertats lust,
I Arnos dôm, mest furstligt konstens Tempel.
Skulptur och regnbåg's systern täfla der,
Och flere under — men ej mig de fägna,
Hvars tanke vanan heldre sammanväft
Med skön natur, på öppna fälten skådad,
Än konst i galleri, fast Gudaverk
Mitt sinnes hyllning fordra; dock det mindre
Kan yttra än det känt; ty vapnet som det för,
LXII.
Är af en annan malm. Jag vandrar fram
Vid Thrasimenes insjö, och vid Passet
Mer hemmastadd, der Romersk djerfhet föll,
Ty der Cartaginensens kloka krigskonst
I minnet återförs: hur Romarns här
Han lockar mellan berg och strand; och modet
Ej härdar ut, då hopp om räddning flyr,
Och blodet bäckarna till floder sväller,
Som ryka genom fält af legioner strödt.
LXIII.
Som då en skog, af bergens vindar fälls,
Så striden stormade på denna dagen;
Så, raseri hvar kämpe gjorde blind
För annat allt än slaktning, att ett jordskalf 35
Blef under stridens bana obemärkt;
Och ingen såg, för foten fältet gunga
Och öppna vidsträckt graf för hvem som låg,
På skölden utsträckt, utan annan svepning.
Så hatet döfvar allt i strid af folk mot folk.