( 148 )
LXXIX.
Nationers Niobé! hur hemsk hon står,
Beröfvad thron och barn i mållöst marter;
Se, i dess vissna hand, en urna tom,
Hvars helga stoft förskingrats längesedan.
Ej Scipios graf hans aska famnar mer; 40
Och icke mer bebos de höga vårdar,
Af hjeltar, som de tillhört. Flyter du,
O, gamle Tiber! genom marmor öknen;
Stig med din gula våg, bemantla denna nöd!
LXXX.
Göth, Kristen, tid och krig och flod och eld,
Ha lekt på klippor sju, din stad af högmod;
Hon, stjerna efter stjerna slockna såg;
Uppåt den brant barbarers kungar ridit,
Der segrens char till Capitolium for.
Men torn och tempel fallit; blott fins qvar
Ruiners Chaos. Hvem skall spåren reda,
På dunklad lemning kasta månskens dag,
Och säga: “här det var, det är,” i dubblad natt?
LXXXI.
Ja dubbel natt af åldrar och af dig,
Okunnighet, du nattens dotter, höljde
Allt kring oss. Vi blott känna villans väg.
Sitt kort har Ocean; sin glob har stjernan;
Och kunskap har dem spridda på sin duk.
Men Rom är som en ödemark, der tjuren
På minnen snubblar. Nu med klappad hand,
Vi ropa: “se Eureka.” 41 Klart det vore,
Om ej utaf ruin, en villobild stod när.
