( 149 )
LXXXII.
Men ack! den höga staden — sorgligt ack!
Trehundrade triumfer! 42 och den dagen,
Då Brutus vann med dolken större frägd
Än landseröfrare med svärdet vunnit!
O Tullius, din röst! Virgil din sång!
Och Livius, ditt blad som lifligt målar! —
Men Rom står upp i Eder; annat allt
Är fall. Ty värr för jorden! mer ej skådas
Den glans i hennes blick, som gafs, då Rom var fritt.
LXXXIII.
O Du! hvars vagn geck fram på lyckans hjul,
Du segerrike Sylla! 43 af ditt hemland,
Du fienden slog. Hvad brutet var mot dig.
Du först i hvilan kände; hämd föråldrad
Ej tog, förr'n dina örnar sträckt sin flygt
Utöfver Asiens fall — Din vredes blickar
Tillintetgjort Senater — Romersk själ,
Med alla dina laster; ty du nedlagt
Med mild försonings blick, en mer än mensklig makt,
LXXXIV.
Dictators kransen. — Kunde du väl spå,
Till hvilket djup, en dag, den skulle falla,
Som dig odödlig gjort? — att annan hand
Än Romersk, skulle Rom så lågt försänka?
Rom, som var nämd den eviga, som blott
Sig väpnat till eröfring, hon som sträckte
Sin skugga öfver jorden, örnens flygt
Så långt, tills himla rymd för vingen saknats —
O Rom! som helsad var allsmäktig på vår jord!
