( 157 )
CVI.
Låt vinden tjuta då! Dess harmoni
Skall bli min älskade musik, och natten
Skall ljudet blanda bort med Ugglans skrän,
Liksom jag hör det nu, vid ljusets skymning
Utöfver mörkrets fågels födslonejd,
Från Palatinska berget gällt besvaradt,
Och ser dess ögon, blänkande i glöd,
Och vingar seglande. På grund så helig,
Hvad är vår ringa sorg! — jag vill ej nämna min.
CVII.
Cypress och murgrön, vide, gul violett
I massor flätade, och kullar höjda
På fordna hus, bräckt båge, strödd colonn:
I stycken, fyllda hvalf, al fresco nedgräfdt
I underjordisk fukt, der Uggla glor,
Som vore midnatt: — Tempel, badhus, salar:
Det skilje hvem som kan. Hvad lärdom röjt
I forskning, är att murar der ha funnits,
Det kejserliga berg! — så faller jordisk makt.
CVIII.
Se här är läran af all mensklig häfd, 51
Den samma nu, som den af ålder varit:
Först frihet, ära se'n — och saknas den,
Med rikdom, last, förderf — sist barbariet.
Historien med dess mängd af digra band,
Har blott ett blad — det bättre här är tecknadt,
Der yppigt tyranni så sammanfört
Af skatter, vällust, allt hvad öga, öra,
Själ, hjerta, tunga kräft — nog ord — gå fram och se.
