( 160 )
CXV.
Egeria! 55 af ett hjerta skapt du blef,
Som icke fann ett hemligt skygd för hvilan,
Ljuft som ditt ideal, ehvad du är,
Ehvad du var, ung luftens morgonrodnad,
En dikt af nymfoleptiskt raseri,
Måhända ock en dyrkad jordisk skönhet,
Som fann en mer än vanlig dyrkare
För högt betagen; hvad din börd må vara,
Du var en tanke skön; ljuf verklighet dig gafs.
CXVI.
Än måssan kring din källa, är bestänkt
Af Elyseiska vattnen; fager anblick
I grottan skyld och källsprång, ej af år,
Förändradt, ställets genius speglar. Grönskan
Omkring din vilda brädd, ej konstens verk
Utrota mer; i sömn ej vattnet hvilar,
I marmor stängt; det bubblar fram ur fot
Af bräckt Staty, och öfver brädden flödar,
Och flyr bland blomsters mängd, ormbunkar, murgröns löf.
CXVII.
Fantastiskt blandade, de gröna berg.
Med blomster tidigt klädas; genom gräset,
Hörs klarögd ödla rassla. Foglars näbb
Välkomnar dig i sommarn, då du nalkas;
Och friska blommors mängd, i färgors prakt
Vill hejda dina steg, och brokigt svänga,
I milda vädrens fläckt sin elfvedans.
Den låga violettens mörkblå öga,
Af himlens anda kysst, syns färjad af dess sky.
