( 164 )
CXXVII.
Dock dristigt öfvervägom — 56 det är lågt
Att öfverge förnuftets rätt att tänka,
I alla fall, vår enda sista rätt
Och tillflykt; min åtminstone den blifver.
Fast, från vår födsel, himmelsgåfvan är
I kedjor lagd, i marter sträckt och fängslad,
I mörker fostrad att ej sannings ljus
För själen oberedd, för klart må lysa;
Den vinner dock, ty tid och vettet skingra starr.
CXXVIII.
Hvalf öfver hvalf! Det synes liksom Rom
Församlande i en, sin ätts troféer,
En dôm för all triumf sig hade rest.
Så Coliseum står. Och månen skiner
Liksom dess egen fackla. Ty det ljus
Som strömmar här, Gudomligt måste lysa
Så länge bruten, aldrig uttömd schakt,
För vår betraktelse, och högblått mörker
Utaf Italiens natt, hvars djupa sky tar an
CXXIX.
Färg, som har ord, om himmel talande,
Kring underbara monumentet flyter
Och skuggar fram dess prakt. Åt jordiskt ting,
Som tiden bugtat, blef en ande gifven,
En andes känsla; och hvar tiden lagt
Sin hand, men lian bräckt, en makt der uppstår,
En trollmakt dold i murarnas förfall,
För hvilken nya tidernas palatser
Måst vika i sin ståt, tills åldrar helgat dem.
