Hoppa till innehållet

Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 165 )

CXXX.

O Tid! Förskönare af hvad är dödt,
Du som ruinen pryder, ensam tröstar,
Och ensam helar blodigt hjertas sår,
Du tid, som rättar tanken, då den irrar,
Du, sannings, kärleks profsten — ensam vis,
Altit annat dömmer falskt. Från hvad du sparat —
Som aldrig minskas, fast det delas ut —
Tid, hämnare af qval! till dig jag lyfter
Mitt hjerta, öga, band, och blott en gunst begär.

CXXXI.

Här, i förstörelsen, du altar rest
Och Tempel, i sin hemskhet, mer gudomligt;
Bland större gifna offer, mottag mitt
Ruin af år, få, men af öde fyllda.
Om du af högmod lyft mig nånsin fann;
Då, hör mig ej; men om jag lugn, har burit
Allt godt, och spart mitt högmod åt det hat,
Som ej mig kufvar, låt mig ej ha slitit
Förgäfves själens jern till fiendernas harm.

CXXXII.

Och du som aldrig än, mot menskligt brott,
Glömt vågskåln fylla, Nemesis! du stora, 57
Åt hvilken, långlig forntid dyrkan gaf —
Du som från afgrund plågoandar kallat,
Och kring Orestes vråla dem befallt,
För onaturlig: återgäldning — rättvis,
Om den ej utförts af så närskyld hand.
Här i ditt fordna rike; jag dig kallar!
Hör du ej hjertats röst? Du vakna bör och skall.