( 166 )
CXXXIII.
Ej nekas må, att jag kan ha förtjent
Med fäders och med egna fel, det såret
Som hos mig blöder; om det hade getts
Med rätta vapnet, det ej bordt förbindas.
I jorden skall mitt blod ej sjunka nu.
Jag helgar det åt dig att du må kräfva
En hämd som sökas och som finnas skall;
Om jag den sjelf ej tog — det var af orsak —
Men lemnom det — i sömn jag sänks; du vaka skall.
CXXXIV.
Och bryter ut min röst; är ej att nu,
Jag ryser för hvad lidet är. Den tale,
Som sett förfall i mina anletsdrag,
Och skakningen mitt sinne mattadt lemna.
I detta blad ett minne söker jag;
Och dessa ord i luft ej skola skingras;
Fast jag blir aska; stunden komma skall,
Då djup profetisk fullhet af mitt qväde,
På menskor kasta skall bergshöjden af mitt ve!
CXXXV.
Mitt ve skall bli förlåtelse — har jag —
Hör, moderliga jord! och se det, himmel! —
Har jag ej haft att kämpa med min lott?
Har jag ej stora qval haft att förlåta?
Blef ej mitt hjerta slitet, hjernan svedd,
Hopp bräckt, namn svärtadt, lifvets lif bortljuget?
Och derför blott, ej till förtviflan bragt,
Att jag af samma dy ej varit danad,
Som ruttnar i de bröst, dem jag från ofvan ser.
