( 167 )
CXXXVI.
Från stora brott, till smått förräderi;
Har jag ej sett hvad menskans ondska mäktar
Från höga rop af fraggande förtal,
Till dåfva hviskningar af några usla,
Och fina giftet af reptilers hop,
Med Janus blick, betydningsfulla ögat,
Som lär att ljuga tyst och synas sann,
Och endast genom axlars lyftning, falska suckar
Utdela stumt förtal åt dårars glada hop?
CXXXVIII.
Men jag har lefvat, och förgäfves ej.
Min själ må styrkan mista, blodet elden,
Min kropp förgås i segren mot dess qval,
Inom mig fins dock hvad till slut skall trötta
Tid, marter; andas då jag är ej mer;
Och något öfverjordiskt; som ej dömmes,
Likt minnet af förstummad lyras ton,
På sinnen mildrade skall sänkas, väcka
Sen kärleks samvetsqval i hjertan, nu af sten.
CXXXVIII.
Inseglet tryckts. — Välkommen fruktad makt,
Fast utan namn, alsmäktig, du som vandrar
Här under skuggan utaf midnatts tid,
Och följs af fasa, skild från vanlig fruktan;
Ditt hemvist är, der döda murar stå,
Bemantlade med murgrön, helig anblick
Som drar från dig en känsla djup och klar,
Hvarmed vi blifva del af det, som varit,
Se allt på denna fläck; men sjelfve icke ses.
