( 179 )
CLXXII.
Allt detta hon erfara kunnat — nej;
Det neka våra hjertan. Ung och fager,
God utan möda, utan ovän stor,
Och maka, moder — ack nu sänkt i grafven!
Hur många band den grymma stunden bröt!
Från fadrens bröst till sista undersåtens,
Elektrisk kedja af förtviflan sträckts,
Hvars kraft var lik en jordstöt, och förtryckte
Det land, dig älskat så, att ingen älskat mest.
CLXXIII.
Se Nemi, 69 mellan skogars höjder stängd,
Så tätt att stormvind, som från roten rycker
Den fasta Eken och framom dess brädd
Högt kastar Oceanens våg och lyfter
Dess skum till skyarna, motvillig spar
Långrundad spegel af din stilla insjö,
Hvars yta; lugn som åldrigt, älskadt hat,
Bär oförändrad, kalla hvilans anblick,
Inom sig sluten, rund, som ormen i sin sömn.
CLXXIV.
Helt när, Albanos knappt åtskilda våg,
Framlyser från en systerdal, och fjerran
Der slingrar Tibern; vida hafvet der
Tvår Latiens kust, der kriget episkt uppstod,
Vapen och mannen, 70 hvilkens stjerna steg
Utöfver Kejsarriket — Ned, åt höger
Sig Tullius hvilade från Rom. Der krets
Af berg omgifvande, begränsar synen,
Sabinska byn var bygd, den trötta skaldens ro.
