( 178 )
CLXIX.
Lätt födas bönders barn. O, kan det tros?
Du som så lycklig var, så allmänt dyrkad!
Af dem ej Kungar sörjde, blef du sörjd,
Och Frihets hjerta, tungt, höll upp att lida
Af andra qval än ett; ty frihet göt
För dig sin varma bön och på din hjessa
Sin Iris såg. Och du, så ensam nu,
Du sorgbetryckte make! vigd förgäfves,
Blott lycklig för ett år, se'n stoftets man och far!
CLXX.
Af säckväf var din bröllops prydnad gjord
Och festens frukt var aska. Se, i mullen
Är öarnas hårfagra dotter lagd,
Millioners kärlek! Hur vår framtids öden
Vi henne anförtrott! Fast grafvens natt
Förr höljer våra ben, vi hoppfullt dömde
Att våra skulle lyda hennes barn,
Välsignande med hennes ätt, den hulda,
För herdar, stjernans blick — nu blott en meteor.
CLXXI.
Ve oss, ej henne; ljuf är hennes sömn:
En flygtig rök af folkens gunst, och rösten
Af toma rådslag; falska Gudasvar
Från monarkiens födelse, af Furstar
Beständigt hörda, tills de ledsna folk
I raseri sig väpnat, underbara öden
Som störta ock de mägtigste, 68 och lagt
I vågskåln kraftig tyngd mot blinda makten,
En tyngd, snart eller sent allt motstånd krossande,
