( 183 )
CLXXXIV.
Jag har dig älskat, Ocean! min fröjd
I ungdoms lekar var att blifva buren
Af dig, lik bubblan framåt. Än en pilt,
Jag med din bränning skämtade; min glädje
Den var, och om en frisknad vind
Den gjorde fruktansvärd, var fruktan ljuflig;
Ty jag af hafvet liksom var ett barn,
Och litade på böljan, när och fjerran,
Och lade handen på din mahn, som jag gör här.
CLXXXV.
Mitt värf är fylldt — och ljudet af min sång
Dör bort uti ett echo; tiden stundat;
Det trollord häfs, som har min dröm förlängt,
Och facklan, som min midnattslampa tände,
Nu slockna skall — det skrifna skrifvet är;
Väl, om af högre värde! Men ej mera
Jag är nu hvad jag varit; själens blick
Ej skönjer mer så klart, och denna lågan
Som värmde sinnet förr, är vorden skum och matt.
CLXXXVI.
Farväl! ord oundvikligt förr och nu —
Ett ljud, för det vi tveka, dock nödvändigt!
I, som vår Pilgrim följt intill den stund,
Som är hans sista, om ert minne gömmer
En tanke som var hans; om hos er höjs
En hugkomst blott deraf; han icke fåfängt
Har nött sandalen, uddig snäcka fört.
Farväl! Hos honom ensam blifve plågan,
Om sådan fins; hos er blott lärdom af hans sång.
Slut.
