( 39 )
II. SÅNGEN.
I.
Kom, blåögd himlamö! — Men aldrig du
Har värdigats en dödlig sång ingifva.
Här, vishetens Gudinna! var och är
Ditt tempel än, till trots mot svärd och lågor, 1
Och åren, som din dyrkan plånat ut.
Men mer än stål och eld och tid, förfärlig
Är envåldsspiran i den råas hand,
Som aldrig känt den helga glöd, sig tänder
I mera hyfsadt bröst, vid tanken blott om dig.
II.
Athen! så hög från fordna dagar! — hvar,
Hvar äro dina män, de stora själar?
De lysa blott i dröm om tid som fanns!
På banan främst som går till ärans branter,
De segrat och försvunnit, — Är det allt?
En skolpilts läxa, blott en timmas undran!
Och krigarns vapen och Sophistens kolt
Ej finnås mer, och öfver torn, som multna,
Din storhets dunkla hamn bland årens dimmor far.
III.
Stig upp, du Österns son! och nalkas hit.
Kom — men ej stör en obeskycdad urna,
Se denna fläck, för hela folk, en graf,
Och Gudars hem, hvars offer mer ej brinna!
Ja; Gudar vikit; äfven folkens tro.
Zeus var, och Mah'met är, och andra läror
Med annan tid stå upp; tills menskan lär
Att fåfängt rökverk tänds och offer blöda.
Ack! tviflets, dödens barn, hvars hopp är bygdt på rör!
