Childe Harolds pilgrimsfärd/Andra sången
| ← Första Sången |
|
Tredje Sången → |
II. SÅNGEN.
I.
Kom, blåögd himlamö! — Men aldrig du
Har värdigats en dödlig sång ingifva.
Här, vishetens Gudinna! var och är
Ditt tempel än, till trots mot svärd och lågor, 1
Och åren, som din dyrkan plånat ut.
Men mer än stål och eld och tid, förfärlig
Är envåldsspiran i den råas hand,
Som aldrig känt den helga glöd, sig tänder
I mera hyfsadt bröst, vid tanken blott om dig.
II.
Athen! så hög från fordna dagar! — hvar,
Hvar äro dina män, de stora själar?
De lysa blott i dröm om tid som fanns!
På banan främst som går till ärans branter,
De segrat och försvunnit, — Är det allt?
En skolpilts läxa, blott en timmas undran!
Och krigarns vapen och Sophistens kolt
Ej finnås mer, och öfver torn, som multna,
Din storhets dunkla hamn bland årens dimmor far.
III.
Stig upp, du Österns son! och nalkas hit.
Kom — men ej stör en obeskycdad urna,
Se denna fläck, för hela folk, en graf,
Och Gudars hem, hvars offer mer ej brinna!
Ja; Gudar vikit; äfven folkens tro.
Zeus var, och Mah'met är, och andra läror
Med annan tid stå upp; tills menskan lär
Att fåfängt rökverk tänds och offer blöda.
Ack! tviflets, dödens barn, hvars hopp är bygdt på rör!
IV.
Vid jorden bunden, han åt himlen ser —
Är det ej nog, olycklige! att veta
Att du är till? Är det så dyrbar skänk,
Att än en gång, du önskar dig att vara,
Och gå, du vet ej hvart, ej till hvad verld;
Blott ej på jorden mer, med skyar blandad?
Dock vill du drömma framtids fröjd och qval?
Se, afväg detta stoft förr'n det försvinner:
Dig säger urnan mer, än hvarje andligt tal.
V.
Bryt ned försvunna hjeltens höga vård;
Han sofver fjerran på en strand så enslig 2
Han föll, kring honom sörjde fallna folk,
Men inga tårar mer för honom gjutas.
Ej vakar stridsmäns häpna dyrkan, der
Halfgudar lyst, som häfderna förtälja.
Tag ut en hufvudskål ur benens hög.
Är den ett tempel, der en Gud kan dväljas?
Men äfven masken skyr så bräckt och murknadt tjäll.
VI.
Se på dess brutna hvalf, dess vägg förstörd,
Dess hemska kamrar och dess öde portar.
Ja; der var ärelystnans höga sal,
En dôm för tanken, ett palats för själen.
Se genom ögonlösa, mörka hål,
För vishet och för qvickhet glada tillhåll,
Och för passioner, som ej gränsor tålt.
Kan hvad sophist och vis och helgon skrifvit,
Befolka detta torn, förnya byggnaden?
VII.
Athens mest vise son! du talte väl:
“Vi veta blott, att vi allsintet veta.”
Hvarföre frukta hvad ej undflys kan?
Hvar har sitt styng, dervid den svage suckar,
I hjärnfödd dröm af ondt som sjelf han skapt.
Följ hvad dig slump och öde bäst förkunna;
Frid väntar oss på Acherontens strand:
Der ingen högtid mättad gäst betvingar,
Men Tystnad bädden lagt för alltid önsklig ro.
VIII.
Dock om — hvad helge män oss lärt — det fins
Ett land för själar bortom svarta stranden;
Till hån för Saduceens brist af tro,
Och för Sophisten, stolt af oviss kunskap;
Hur ljuf en samfälld dyrkan vore der,
Med dem som dödlighetens värf försötmat:
Att höra dem, du trott ej höra mer,
Se stora, vålnader sig uppenbara,
Och Bactrisk, Samisk vis, och allt som sanning lärt.
IX.
Och du! hvars kärlek blott med lifvet flytt,
Mig lemnande förgäfves lif och kärlek —
Fäst vid mitt hjerta — kan jag tro dig död?
Då minnet verksamt flammar mot min hjerna?
Väl — Jag vill drömma att vi träffas än,
Och kräfva denna tröst för toma hjertat.
Om något fins af unga minnen qvar,
Må ödet om min framtid fritt befalla;
Det vore nog för mig att veta, du är säll.
X.
Här, låt mig sitta på en måssig sten,
För marmorpelarn, än ej skakad grundval,
Son af Saturn! Den thron, du föredrog,
Var här, i prakt och storhet, främst af alla 3.
Låt här, mig fatta templets dolda ståt;
Nej fåfängt: sjelfva bildningskraftens öga
Ej återställa kan hvad tid förstört.
Dock ses ej dessa pelare med köld.
Här Moslem sitter tyst; men Greken sjunger högt.
XI.
Hvem var af alla, den som plundrat mest 4,
Det tempel der sig Pallas gerna dröjde,
Ej glad att från dess sista lemning fly —
Hvem var väl han, den sista värrsta sköflarn?
Blygs Caledonia! denne var din son!
Jag gläds att England! du ej honom fostrat.
Friborne spara bordt hvad förr var fritt.
Dock brustna templens helgd de knnnat störa 5
Och deras altar fört utöfver vredgadt haf! 6
XII.
Värrst är den nya Pictens låga skryt,
Att allt hvad Göth och Turk och Tiden sparat,
Förstöra, 7 kall som klippan på hans kust,
Tomt är det sinnet, lika hårdt är hjertat,
Och hufvudet som tänkt, hand som beredt
Den arma lemning af Athen att flytta,
Hvars söner, utan makt till dess försvar,
Dock togo liflig del i modrens smärta
Och kände då som bäst, despotens kedjors tyngd.
Hvad! skall af Brittisk tunga blifva sagdt,
Att Albion gladdes i Athenas tårar?
Fast i ditt namn, dess helgd af trälar bröts,
Dölj bragden, att Europen ej må rodna.
Ja, hafvets Drottning, fri Brittannia för
Det sista usla rof från land, som blöder.
Ja, hon, hvars ädla bistånd kärlek väckt,
Hon med Harpyers hand den lemning rifver,
Som ålderdomen spart; Tyranner låtit stå.
XIV.
Hvar fanns Egiden, Pallas! 7 som förskräckt
Vild Alarik, i loppet af sin härjning?
Hvar, Pelei son, som fåfängt fången hölls
Utaf Ereben? Samma dag af fasa,
I ljuset fram han bröt, i grufligt skick.
Hvad! kan ej Pluto än en gång umbära
Sköldkrossarn att från rofvet jaga bort
Ny röfvare? Han fåfäng går på Stygis stränder,
Ej värjande den mur, han älskat skydda förr.
XV.
Kall, sköna Grekland! är den, på dig ser,
Ej rörd som älskarn vid den skönas grafvård,
Stelt, ögat som ej skådar med en tår
Vanställda murar, helgedomar förda
Långt bort af Brittisk hand, som heldre bordt
Beskydda der hvad ej kan återställas.
Förbannad stunden, då de från sin ö
Rott att ännu ditt sköte genomborra,
Och dina Gudar fört till dem förhatlig nord!
XVI.
Men hvar är Harold? Bör jag glömma nu,
Att mörka vandrarn öfver böljan föra?
Hård var han för hvad menskor sakna mest;
Ej någon älskarinna låddes gråta,
Och ingen vän till afsked sträckte hand,
Då fremlingen for kall till andra luftstrek.
Hårdt är det bröst, som ej af fägring rörs;
Men Harold ej erfar hvad förr han kände;
Han lemnar utan suck ett land af krig och brott.
XVII.
Den, som har seglat på det mörkblå haf,
Har stundom sett, förmodligt, fagra syner,
När friska fläkten pustar gladt och skönt:
Hvitt segel fast, fregatten stolt och sirad,
Hög mast och ankaret till höger fäst;
Sedt öfver skeppets bog, det vida hafvet,
Konvoyen spridd likt svanor i sin flygt,
Den sämste seglarn förande sig tappert,
Och framför hvarje köl, af farten skummig våg.
XVIII.
Och inom skeppsbord, liten krigisk verld,
Gevär i rader, skydd för splint af nätet:
Och hest befäl, och dån af folkets lopp,
Då vid ett ord de höga toppar mannas:
Hör nu på Båtsmäns glada sjungna rop,
När genom deras händer tåget skrider;
Och gossen, Midshipman, som ställt sig när,
Med gälla pipan tyder väl och illa,
Och snälla pilten lyds, ty rätt Han styra lärt.
XIX.
Hvitt är det glatta däcket, utan fläck,
Der på sin vakt, alfvarlig Löjtnant träder,
Se på den del som tom och helgad är
Åt skeppets Chef; han framgår, majestätisk.
Tyst, fruktad, sällan sedd, han sällan talt
Med underhafvande, att ej försvaga
Krigslydnad sträng, som då den eftergifs,
Till seger icke för. Men Britten sällan
Afviker från en lag, fast hård, som ökar kraft.
XX.
Du vind som kölar skyndar, lifligt blås!
Tills Sol förstorad, sista strålen kastat.
Då måste vimpelförarn fälla ned
Sitt segel att invänta lata seglarn.
Ack ledsamt dröjsmål, obehaglig syn,
Att önsklig vind för tröga bål förslösas!
Hur mången mil förloras innan dag,
Så fåfängt dröjande, på villig bölja,
Med stinna seglet fälldt att vänta slika vrak!
XXI.
Se månen höjts. Vid Gud, en herrlig syn!
På dans af vågor, ljusets strömmar flöda.
På strand må gossar sucka, flickor tro:
Så blir vårt öde, då vi hinna stranden.
En Arion här, med hård och skyndsam hand,
Af sjömän älskadt ljud från strängar kallar.
En krets omkring, med glädje står och hör,
Och vid en välkänd takt, behagligt svänger,
Liksom dem gafs på land en obegränsad rymd.
XXII.
Vid Calpes sund, se stranden hög och brant;
Europ och Afrens land hvarandra skåda,
Här svartögd mö, der Mohr af Solen bränd;
Men skillnan häfd af månens bleka strålar.
Hur ljuft hon kastar sken på Spaniens kust,
Upptäcker klippor, sluttning, bruna skogar,
Klart, fastän mattad i sitt sänkta lopp.
Men Maurens bergsrygg jätteskuggor kastar,
Från brutna skyars höjd på hafvets låga strand.
XXIII.
Men det är natt. I tanken minnet för,
Att förr vi älskat, fast vår kärlek flydde.
Och hjertat, saknande bedragna qval,
Fast vänlöst nu, i dröm en vän vill äga.
Hvem önskar sig af årens börda tryckt,
När ungdom öfverlefvat fröjd och kärlek?
Ack! När i dem ej själar blandas mer,
Ej döden lemnas mycket att förstöra!
Ack, sälla år! Hvem vill ej yngling åter bli?
XXIV.
Så, öfver skeppets sköljda sida böjd,
Att se på månens klot, i vågen spegladt,
Hans själ förgäter högmods mål och hopp,
Och medvetslöst far öfver år förflutna.
Ej något var så tomt, att icke der
Fanns föremål, som äger eller ägde
En tanke kär, och fordrar fram en tår,
Och ger ett styng, från hvilket qvalda hjertat
Befriadt ville bli; men ej befrias kan.
XXV.
På berg att grubbla öfver flod och hed;
Ått sakta genomvandra skogars mörker,
Af menskan sällan eller ej beträdt,
Der intet hennes öfvervälde lyder;
Att klifva osedd på ej vägadt fjäll,
Bland vilda hjordar, som ej stängsel känna?
Att ensam luta öfver brant och fors,
Det är ej enslighet; det är att omgås
Med skön natur, och se dess rikt utbredda skatt.
XXVI.
Men, mellan menskohopens bråk och sus;
Att höra, se och känna och att äga
Och vandra, trött verldsborgare, allt fort:
Af ingen fägnad, ingen knuna fägna,
Och praktens slaf, från armods åsyn fly,
Och ingen med beslägtad känsla finna,
Som, vid vår afgång, skulle mindre le:
Så, allt som följt oss, sökt och bedt och smickrat —
Då är man ensam, ja; se det är enslighet.
XXVII.
Mer sällt är fromma Eremitens lif,
En sådan, som på enslig Athos dväljes,
Om qvällen vakar på gigantisk höjd,
Och ser ett haf så blått, så rena himlar
Att den, som vandrat dit i sådan stund,
Vill på den helga fläcken tankfull dröja;
Se'n långsamt sliter sig från tjusad syn;
Med suckar önskar än att der få andas
Och vänder om, med hat till verld så när förglömd.
XXVIII.
Men fylla vi ett långt enformigt lopp,
På ofta trampad stig, der spår ej lemnas,
Igenom lugn och blåst och vindens kast,
I hvarje välkänd nyck af luft och vågor;
Då pröfve vi en sjömans fröjd och qval,
I hafomgjordad vingad fästning slutne,
I klart och mulet, vinden med och mot,
I storm och lugn, och svall af höga böljor —
En vacker morgonstund — se land! — och allt är väl
XXIX.
Far ej Calypsos öar tyst förbi 8,
Två systrar, herrskande på största djupet,
Der dock en hamn för trötta seglarn ler,
Fast skön Gudinna upphört der att gråta,
Och öfver klippor hålla fåfäng vakt,
Om den, som föredrog en dödlig maka.
Här, sonen pröfvade förfärligt språng,
Af Mentor stött från klippans höjd i böljan,
Och Nymfers Drottning då, blef tärd af dubbel sorg.
XXX.
Förbi är hennes makt och herrlighet.
Men yngling! lita ej derpå; dig akta.
Här dödlig herrskariona rest sin thron;
Och ny Calypso du med fara finner.
Skön Florentina! kunde någon mer
Mitt vissna hjerta röra, dig det skänktes.
Men frånstött alla band, ej vågar jag
Ovärdigt offer på ditt altar bära,
Och be så älskvärdt bröst att känna qval för mig.
XXXI.
Så Harold, när han klara ögat sett
Och mött dess strålars glans, med ingen tanke,
Om ej beundrans, känd, men utan qval:
Och kärlek höll sig undan, fast ej fjerran;
Ty han sin offrare ostadig känt,
Och räddes att hans dyrkan var försvunnen,
Men aldrig pilten mer hans hjerta sökt.
Se'n denna gång han det ej kunde tända,
Fann lilla Guden der, sin hela makt förbi.
XXXII.
Skön Florentina visst förundrad fann
En, som var trodd för hvem han såg, att sucka,
Orörlig motstå hennes ögons glans,
Som andre helsat eller låddes helsa
Sitt hopp, sin dom, sitt straff, sin enda lag,
Och allt hvad skönhet af tillbedjarn kräfver.
Ja, högt hon undrade att Sven, så rå
Ej kände eller låddes känna lågor,
Som, fast så synas kan, ej väcka qvinnors harm.
XXXIII.
Ej kände hon ett synbart marmor-bröst,
I tystnad stängdt, af högmod återhållet,
Ej oförfaret i förförarns konst,
Och kunnigt, vidt och bredt att snaror sträcka;
Ej afvändt förr ifrån så nedrig jagt,
Än intet syntes mera, värdt att sökas
Ej Harold litar mer på sådan konst.
Om ock för dessa ögon blå, han brunnit,
Bland ödmjuk älskarhop, han aldrig qvida hörts.
XXXIV.
Den litet vet, jag tror, om qvinnans bröst,
Som vinna vill, med suck, så flyktigt väsen.
Hvad bryr hon sig om vunna hjertan mer?
Tillbörlig dyrkan gif din skönas ögon;
Men ej för ödmjukt; hon föraktar då
Dig och din kärlek, fast med ömhet yppad.
Ja, äfven ömhet dölj, om du är klok
Djerft sjelfförtroende bäst qvinnan vinner.
Än reta, blidka än; och så passionen tänds.
XXXV.
Bestyrkt af tiden denna lärdom är,
Och de som veta't bäst, det mest beklaga.
När allt är vunnet som är kärleks mål;
Så ringa pris knappt anses mödan löna.
Ungt lif förstördt, sänkt själ och hedern kränkt,
Passion! är ofta följden af din framgång.
Om tidigt hopp af lycklig hårdhet bräcks,
Det som en sjukdom genom lifvet följer,
Och botas icke mer, fast kärlekstjusning flyr.
XXXVI.
Men nog; jag bör ej dröja i min sång;
Vi hafva mången bergstig att beträda,
Och mången olik strand att segla om,
Af dikten ej, men sorglig tanke ledde —
Klimater, skönare, än dödlig hug
I trånga kretsen tänkt af sin inbillning,
Och nånsin än i ny Utopia fanns —
Och lära menskan hvad hon borde vara,
Af så förderfvadt ting, om sådant läras kan.
XXXVII.
Natur! du ömast ibland mödrar är,
Fast alltid skiftande, dock ljuf till åsyn.
Låt mig få mättas vid ditt blotta bröst,
Som barn, ej afvändt, fastän icke gynnadt.
Ack! hon är fagrast i sitt vilda skick,
När ingen hyfsning vågat henne störa.
För mig, hon dag och natt, beständigt log,
Fast förr än någon ann jag henne följde,
Och sökt allt mer och mer, och älskat mest som vreds.
XXXVIII.
Land af Albanien! 9 der Iskander steg,
Den unges thema, och den vises fyrbåk;
Och den af samma namn, som ofta slog
Sin fiende förskräckt för Riddarbragden:
Albaniens land! låt ögat fästa sig
På dig, du vilda mäns ej blida amma.
Se, korset faller, minaret står upp,
Och bleka halfmån' lyser mellan lunder
Af hög och mörk cypress, i kretsen af hvar stad.
XXXIX.
Childe Harold for förbi den nakna strand.
Der sorgsen Penelop såg öfver väfven, 10
Och framåt till det berg, ej än förglömdt,
För älskarn tillflykt, och Lesbinnans grafvård.
Mörk Sapho! kunde ej odödlig sång
Ett bröst af himmelsk låga tändt bevara,
Ej lefva den, som gaf odödligt lif,
Om nånsin evigt lif af lyran skänktes —
Den himmel, jordens son! ditt högmod hoppas må?
XL.
Det var en afton, skön, af Grekisk höst,
Då Harold fjerran såg Leucadias udde,
En strand, han längtat se, och lemnar trögt.
Hans öga ofta fästs på striders rymder,
Lepanto, Actium, sorgligt Trafalgar, 11
Men utan rörelse; ty han ej gladdes,
(Visst under mörk och fjerran stjerna född)
I syn af blodig fejd och tappra strider,
Ej vän af bravos värf, han log åt krigarskryt.
XLI.
Men, då han under aftonstjernan såg
Leucadias 12 framåt sträckta sorgens klippa,
Och helsat osäll kärleks sista strand,
Han tyckte sig af ovan glöd uppeldad,
Och medan stolta skeppet sakta flöt
I skuggan af det ålderstegna berget,
Hans öga följde vågens sorgsna lopp;
Han sänkte sig i tankar djupt som vanligt,
Hans blick var mera mild, hans panna mera klar.
XLII.
Det dagas; hemsk Albanias höjder ses,
Mörk Sulis klippor; inåt landet, Pindus
Med molnklädd spets, af snökaskader stänkt,
Af mången mörk och purpurstrimma randad.
Allt steg och när omkring, sig molnet bröt;
Upptäcktes dessa hårda bergsbors hemvist,
Och ulfvar spridda, örn som hvässar näbb,
Och fåglar, djur och menskor mera vilda;
Der stormar samlas kring, att skaka årets slut.
XLIII.
Allena, Harold här sig ändtlig fann,
Och bjöd ett långt farväl åt kristna tungor.
Nu, han sig vågade på okänd strand,
Som alla prisa, få den våga nalkas.
Med bröst mot ödet väpnadt, få behof,
Han sökte faran ej; men den ej flydde. |
Vild skådeplatsen var; men också ny;
Och det förljufvade hans vandrings mödor;
Det motstod vinterns blåst och sommarhettans qvalm.
XLIV.
Det röda kors — ty kors fins äfven här,
Fast med förakt af musulmannen gäckadt —
Sin höghet glömt, för gödda munkar kär;
Ty prest och dyrkare här, likt föraktas.
Vidskepelse, i hvad för drägt förklädd,
Som afgud, helgon, mö, profet och måne,
I hvad symbol, dig dårskap prisa må,
För prester endast vinst, förlust för folken!
Hvem skillja kan ditt slagg från sanna dyrkans guld?
XLV.
Se der Ambracias fjord, der förr en verld
Förlorats för en qvinna, skön och harmlös.
I denna stilla vik, mång Asiens kung 13
Och Romersk höfding förde sina härskepp
Till oviss strid; men slaktning mera viss.
Se, hvar den andre 14 Cæsar rest troféer!
De multnat nu likt handen som dem rest.
Af laglöst envåld, slägtets plågor dubblas!
Gud! har du jorden skapt, för sådana till spel?
XLVI.
Från mörka gränsen af så ojemn trakt,
Och fram till midten af Illyrias dalar,
Childe Harold öfverfor mångt herrligt berg,
I vidd af länder, knappt i häfden kända.
I prisad Attica, dock sällan fanns
Så sköna dalar: Tempe ej kan skryta
Af större prakt; Parnassus har ej sjelf,
Fast klassisk jord och mest af ålder helgad,
Hvad ställen öfvergår af denna mörka strand.
XLVII.
Den bleka Pindus, Acherusias sjö
Och landets hufvudstad förbi han vandrar,
Och söker, framåt vidare sin väg,
Albaniens Drott att helsa, 15 hvilkens välde
Är laglös lag, i det med blodig hand,
Han styr ett folk, oroligt, vildt och tappert.
Dock, här och der, af bergsbor dristigt band
Hans makt föraktar och från sina branter,
Sig sprider vidt med trots, och viker blott för guld. 16
XLVIII.
Du klosterkrönta Zitza, 17 från din höjd,
Din fläck af helig jord, ej stor, men gynnad,
Hvarthän vi se, omkring och upp och ned,
Hvad regnbågs färgor, hvad förtrollning yppas!
Ström, klippa, skogar, berg, allt slösats här;
Och allt i harmoni, mot högblå hinlar;
Nedåt, en fjerran fors med fallets dån,
Tillkännager hvar vattnets massa kastas
Emellan klippors brått, förfärande, men skönt.
XLIX.
Midt i den skog, som kröner lummig höjd
Som — vore ej så många höjder nära,
Med lyftad spets mot molnen, högre än —
Bland berg väl hade kunnat märkligt synas,
De hvita klostermurar glimma högt.
Calojern 18 vistas der, ej rå i seder,
Ej sparsam på sin kost. Hvem går förbi,
Välkommen bjuds. Ej glömsk han stället lemnar,
Om i naturens prakt han nöje finna kan.
L.
Må han, i värrsta årstid hvila här:
Frisk, under dessa gamla träd, är grönskan,
Här med behaglig vinge, fläcktar vind,
Emot hans bröst, som etherns pustar andas.
Långt ned syns fältet. — Må han njuta här
Rent nöje; då han kan. Här glödgad stråle
Ej tränger fram, bemängd med sjukdoms frö.
Må Pilgrim här sin längd på gräset sträcka,
Och hvarje dagens stund förutan ledsnad se.
LI.
Här stor och dyster, vidgad för vår syn,
Naturens höjda skådeplats, volcanisk
Chimeras rand af fjäll, från höger sträcks:
Och, under den, en dal, som synes lefva.
Hjord, trän och ström, allt rörs; och bergets fur
Från höjden nickar. Acheron den svarte,
Der flyter, förr åt döden helgad flod.
Men Pluto! äro dessa dödens länder;
Tillslut din Elysé; jag denna föredrar.
LII.
Så ljuflig syn ej bryts af städers torn.
Janina synes ej, fast icke fjerran,
En skärm af berg den döljer. Menskor få,
Eländig by och tunnsådd koja röjas.
Men mätande hvart brådjup, betar get,
Och, tankfull följande den spridda bjorden,
Den unge herden i sin hvita kolt
Mot klippans brant, än späda skepnan stöder,
Än, i sin grotta skjuld, afbidar flygtig storm.
LIII.
O! hvar, Dodona! fins din gamla lund,
Din spådoms källa, himmelska oraklet?
Hvad dal, o Zevs! ljöd af ditt Gudasvar?
Hvad spår än finnas här af dundrarns altar?
Allt, allt är glömdt — bör menskan klaga då,
Af hennes svaga lif, att banden slitas?
Nej, dåre! Gudars lott må du fördra.
Och vill du öfverlefva ek och marmor,
När folkslag, språk och verld för tidens våld förgås?
LIV.
Här vek Epirens gräns och bergens trakt;
Och ögat, trött att upp åt höjden vändas,
Med slädje hvilar på så jemnad dal,
Som nånsin klädts i vårens friska grönska.
Ej ringa skönhet finnes i ett fält,
Af någon dristig flod när vidden delas,
Och på dess stränder gunga höga trän,
Hvars skuggor än på blanka vattnen dansa,
Än synas sofva lugnt vid månens midnatts sken.
LV.
Re'n Solen sänkt sig bakom Tom'rits berg, 19
Och Laos 20 brusade förbi så vidsträckt;
Än mörkrets djup ej hunnit samla sig,
Då varligt stigande på branta stranden,
Childe Harold såg likt luftsken emot skyn,
Af Tepalén, sig bönetornen höja,
En stad hvars murar strömmen öfverse.
Af krigsfolk, mera när, han sorlet hörde,
Med vindars suck bemängdt, der skogar lemna rymd.
LVI.
Han nalkas helig Harems tysta torn
Och under höghvälfd port sin kosa sträcker;
Han nu, den stolta herrskarns bostad ser,
Der allt omkring, hans höga stånd förkunnar,
I mer än vanlig prakt, despoten satt;
Men verksam anstalt hela hofvet skakar,
Eunuker, slafvar, gäster, stridens män;
Det inre är palats, det yttre fästning,
Och folk från hvarje land, man ser församlas här.
LVII.
Med rik mondering, syns. en färdig rad
Af rytteri, och mången krigisk anstalt,
På nedre gårdens vidtutsträckta rymd;
Men bister hop i slottets öfre gångar.
Och ofta spränger genom ljudfull port,
Tartar högmössad ut och hästen sporrar,
Och Turk och Grek, Albanier, solbränd Mohr
Här blandas i mångfärgad rörlig skara,
Då krigisk trummas dån förkunnar dagens slut.
LVIII.
Albaniern, vild, med rock som skyler knät,
Med shawlturban, geväret präktigt siradt,
Och guldbroderad prydnad skön att se,
Och macedoniens man i högröd klädnad,
Och Delhi med förfärlig mössa prydd,
Och krokig glaf; och Greken glad och böjlig,
Och Nubiens stympade och svarta son,
Och skäggig Turk, som sällan värdes tala;
Hans åsyn kufvar allt, för stark att vara mild —
LIX.
Allt blandas, dels, och hvilar dels i grupp,
Betraktande hvad brokigt kring dem hvimlar;
Alfvarlig Moslem der i andakt står;
En pipan röker, andre tankfullt spela;
Albaniern trampar marken, hög och stolt,
Och Greken pratar fort med halfljudd stämma.
Men från Moske'n, högtidligt, nattligt ljud,
Och Muetzins rop hörs bönetornet skaka:
Allena Gud är Gud — till bönen — Gud är stor.
LX.
Vid denna årstid, fastan Ramazan
I dagens längd utöfvat plågsamt välde.
Men sedan skymningstimman var förbi,
Begynte åter glädjen festlig råda.
Nu, allt var rörligt; inom hvarje hus,
Betjening borden täckt med ömnig måltid.
Det toma galleri syns fåfängt byggdt;
Men blandadt dån från inre rummen skallar,
Då slafvars pagers mängd sig skyndar in och ut.
LXI.
Här, qvinnans röst är aldrig hörd. Hon stängd,
Och unnad knappt att, skjuld och aktad, utgå,
Sig sjelf, sitt hjerta ägnar blott åt en,
Tamd i sin bur, ej önskar från den vandra,
Och i sin herres kärlek ser sig säll,
Helst då som mor, hon känner moders omsorg,
Som himmelskt ljuf, all omsorg öfvergår.
Det barn hon burit, sjelf så huldt hon fostrar,
Jemt fästadt vid ett bröst, som lägre drift ej känt.
LXII.
Ur flygelns marmorgolf, en källas språng
Af friska vattnet högt i midteln spritter,
Hvars bubbling ljuflig kyla sprider kring,
Der vällustfulla bäddar hvilan bjuda.
Der Ali satt, en man af fejd och qval;
Dock i hans öppna blick förgäfves söktes —
Då mildt behag så ljust man stråla såg
Kring detta gamla vördnadsvärda anlet —
De grymma minnens spår som sväfva kring hans lif.
LXIII.
Sannt är, att ej det hvita långa skägg
Förening skyr med ungdomens passioner.
På äldren segrar kärlek, Hafitz sagt,
Och Tejern 21 sjungit det, och sjungit sanning.
Men brott som trotsa ömkans ljufva röst,
Som hvarje man förnedra, mest den gamle,
Utmärkte Ali med en tigers tand.
Blod följer blod. Och lifvets korta bana
I blod för dessa sluts, som den med blod begynnt.
LXIV.
Bland nya ting för hörsel och för syn
Här hvilade vår Pilgrim trötta foten;
Och såg omkring på Moslems öfverflöd,
Men snart blef ledsen vid så vidsträckt säte
För rikedom och flärd, en tillflygt, vald
För mättad storhet, skild från stadens buller.
I sanning; mindre stolt, det vare ljuft;
Men sinnesfriden flyr från prakt, så konstlad,
Och nöje följdt af ståt, hvarandras lust förta.
LXV.
Vild är Albaniens son; men saknar dock
Ej dygder, blott de större mognad vunnit.
Hvad fiende såg nånsin deras rygg?
Hvem kan så väl uthärda krigets mödor?
Naturens fästen stå ej mera fast
Än de, i oviss strid och upprors faror,
Om dödligt deras hat, är vänskap varm.
När tacksamhet och äran lär derå blöda,
Ohejdadt rusa de, hvart höfdingen dem för.
LXVI.
Childe Harold såg dem, i sin höfdings torn,
Gladt skyndande till strid, af framgång stolte.
Han åter såg dem, när i deras makt
Han föll, som hjelplöst offer utaf nöden —
Af nöd, då elak man förtrycker mer —
Men under sina tak de honom skylde,
Då mången mindre vild ej handlat så,
Måhända egna landsmän 22 stått overksamt.
Då hjertat sätts på prof, hur mången sviker ej?
LXVII.
Det hände, att hans båt af vidrig vind
Drefs upp på Sulis buskbeväxta stränder,
Då rundt omkring, allt ödsligt var och mörkt,
Och farligt sågs, på land att länge dröja;
Dock för en stund hans sjöfolk gaf sig ro.
Ej säkre, hvar försåt sig kunde dölja,
De sist, ej utan fruktan, gingo fram,
Att folk, som Turk och Kristen lika hata,
Måhända blodig lek än torde ställa an.
LXVIII.
Falsk fruktan! Suliern sträckte vänlig hand,
Dem kring ett farligt kärr på klippor förde,
Mer from än hyfsad slaf, fast ej så hal,
Han ugnen eldar, deras kläder torkar,
Och glada lampan tänder, fyller bål'n
Och bjuder tarflig spis, så god han äger.
Der, menskokärleks rätta stämpel fins.
Att ge den trötte hvila, sorgen trösta,
För sälla, lärdom är, och för de hårda, blygd.
LXIX.
Det hände sig, att då han var beredd,
Från detta bergens land att ändtlig vandra,
Var vägen stängd af samladt röfvarband,
Som när och fjerran for med eld och lågor.
Han derför tog till värn en trogen tropp —
I vapen öfvad, van vid krigets mödor, —
Att Acarnaniens skogar genomgå,
Till dess Achelou's hvita bölja helsas,
Och från dess andra strand, Ætoliens vida slätt.
LXX.
Der lönlig Utraik bildar rundad fjord,
Och trötta vågen lugn och skyddad blänker,
Tätt mörknadt löf på gröna kullars lund,
I midnatt nickar öfver somnad bölja,
Då hviskande från vester, sakta fläckt
Ej krusar, men blott kysser djupets yta!
Här mottogs Harold, som välkommen gäst,
Och njöt ej orörd så behaglig åsyn;
Ty mången fröjd han fann i nattens ljufva lugn.
LXXI.
Natteldar lysa klart på slättad strand;
Och fest är anställd, röda vinet kringgår 23.
Och den, som oförväntadt detta såg
I djup förundran säkert skulle falla.
Knappt stilla midnattstimman flutit fram,
Då truppens hemseds lekar gladt begyntes.
Hvar Palikar 24 sin sabel från sig lagt,
Och hoppar, man vid man och hand i handen,
Så dansar långklädd hop och tjuter sång så hemsk.
LXXII.
På litet afstånd, stod Childe Harold der,
Och icke missnöjd såg den glada leken.
Han hatar ej oskyldig fröjd, fast rå,
Och detta var ej vanlig syn, att skåda
Barbarisk men ej oanständig fröjd.
Der, medan eldsken deras anlet lyste,
Vid hastig fart och svarta ögons blixt,
Och vilda lockar, som till gördeln föllo,
Han hörde samfälld sång, som mera skreks än sjöngs.
1. 24
Tambourgi! Tambourgi! 25 från fjerran ditt larm
Ger hopp åt den tappre och löfte om strid;
Alla söner af bergen, stå upp vid ditt ljud:
Chimariot, Illyriern och svart Suliot.
2.
O! hvem är mer modig än svart Suliot,
I sin snöhvita skjorta och schaggiga kolt?
Åt ulfven och gammen han lemnar sin hjord
Och nedgår på fältet, som ström ifrån berg.
3.
Skall son af Chimari, som aldrig förlät
Ett fel af en vän, unna fienden lif?
Skall gevär som ej felar, försumma slik hämd?
Hvad skönare mål än en fiendes bröst?
4.
Obesegrade folk Macedonia sändt;
För en tid de förglömma sin grotta sin jagt;
Men de fläckar af blod blifva rödare förr;
Än sabeln de insatt och striden är slut.
5.
Pirater från Parga, som dväljas på våg,
Lära Franken så blek hvad det är, vara slaf.
De lemna på strand, lång galeja och år,
Och föra sin fånge till skjulet på land.
6.
Jag söker ej fröjd som af rikedom skänks.
Hvad svagheten köper, min sabel mig ger;
Den vinner ung brud med långt hängande hår,
Och möarna rycker från mödrarnas famn.
7.
Jag älskar skönt anlet af mö i sin vår.
Till sömn hon mig smeke och blidke med sång.
Mångtonade lyran i hand, från sitt rum
Hon komme och qväde, hur föll hennes far.
8.
Förglöm ej den stunden, då Previsa föll, 26
De besegrades skrän och de segrandes rop:
De tak som vi tände, det rof som blef delt,
De rika vi mördat, de sköna vi spart.
9.
Jag nämner ej ömkan, jag nämner ej skräck;
Dem ingen må röna, som tjenar Visirn.
Se'n Mahomets dagar, ej halfmånen såg
Så ärofull höfding som Ali Pasha.
10.
Brun Muchtar, hans son är till Donau sänd;
Låt gulhårig Giaur 27 se hans, hästsvans med skräck. 28
När hans Delhy 29 sig störta i blodet på strand,
Hur få skola frelsas af Ryssarnas led?
11.
Selichtar! 30 ur skidan drag höfdingens glaf;
Tambourgi! Ditt larm ger oss hoppet om strid.
I berg, som beskåden till stranden vår fart,
Oss segrande sen eller sen oss ej mer.
LXXIII.
Af åldradt värde, sorglig återstod,
Fast dödt, odödligt, stort ehuru fallet,
Hvem, Grekland! leder dina spridda barn,
Till strid, att länge stadgad träldom bryta?
Ej så de söner, fordna tiden såg,
Som villigt offer af beslut förtvifladt,
Till graf förvandla Termopyläs pass.
O! Hvem så ädelt sinne återlifvar?
Hvem från Eurotas strand ur grafsömn väcker dig?
LXXIV.
O, frihets ande! när på Phyles 31 höjd,
Du satt med Thrasybulus och hans följe,
Du denna hemska tid ej föresåg,
Som gröna slätten af Athen förmörkar.
Ej trettio tyranner fäst dess ok;
Men hvarje oblyg Turk det kan beherrska.
Dess son sig reser blott i fåfängt skämt,
Men darrar vid en skymt af Turkisk gissel.
Till graf från vagga träl, i tal och handling låg.
LXXV.
Allt utom form förbytts. Och hvem som ser
Den eld som gnistrar än i hvarje öga,
Lätt skulle tro att åter hos dem brann
Förlorad frihets aldrig släckta låga;
Och mången drömmer att en stund är när,
Som deras fäders arf dem återskänker.
Men efter utländsk hjelp de sucka blott,
Och ensamt våga ej förtryckarn möta,
Att plåna söladt namn ur träldoms mörka häfd.
LXXVI.
Du ärftlige lifegne! vet du ej,
Att hvem vill lefva fri, sjelf oket bryter?
Att egen väpnad arm det bryter blott?
Vill Fransman eller Moscowit dig frelsa?
Nej. Din tyrann de torde störta ned,
Ej på ditt altar frihetslågan tända.
Nej Hellas skuggor! segrande med dem,
I skolen herrar byta, ej ert läge.
Er äras dag är flydd, ej dagen af er blygd.
LXXVII.
Den stad, för Allah vunnits ifrån Giaur,
Kan Giaur från Othmans våld allena rycka.
Och så, Seraljs ogenomträngda port
För fordna tappra gäster åter öppnas. 32
Må Wahabs 33 resta hop, som röfva tordts
Ifrån Profetens graf dess helga minnen,
Sin blodväg sträcka fram till vestlig strand;
Dock skall ej frihet gro på dömda Hellas,
Nej; slaf skall följa slaf i år af ändlöst qval.
LXXVIII.
Se dock hvad fröjd — förr'n fastans tid begynnt
Det lidande som helgadt bruk beredde,
Att rena menskosjäl från dödlig synd,
Med dags försakelse och bön i natten,
Och förr'n i säck påklädes ångrens drägt
Åt nöjet några dar af lagen skänkas,
Och af förlustelsen tar hvar sin del,
I brokig drägt på maskerader dansar,
Och följer mimisk hop, i lustig Carnaval.
LXXIX.
Och hvilken Grek syns fröjdad mer än din,
Stambull, förr deras rikes herrskarinna?
Fast af turbaner fylls Sophias hvalf,
Och Greklands fordna altar fåfängt sökas,
(Ack! Hellas. qval än ljuda i min vers!)
Dess sångare var glad, och fri dess folkmängd
Och sann var allmän glädje, nu förställd,
Nu sällan njuts den syn och hörs den sången
Som ögat gladde förr, och kring Bosphoren ljöd.
LXXX.
Högt var på stranden, glädjefullt tumult,
Musiken, ofta vexlad, aldrig upphörd;
Och årors jemna takt med återskall,
Och vattnens sqvalp, ljufsorgligt sammanstämde.
Dit nattens drottning från etherisk thron,
Med bifall blickade, och öfver vågen,
Då flygtig il dess yta öfverfor,
Dess bild en vidgad glans omkring sig strödde,
Och böljan, gnistrande, sågs tända afsköljd strand.
LXXXI.
I skummet glänser mången lätt kaik,
Och landets döttrar dansa der på stranden;
Och man och mö ej tänka på sitt hem,
När mången trånfull blick som ljufligt vexlas,
Och hand som trycks och tryckning återger,
Strö vällust som få hjertan kunna motstå.
Ack! ungdoms kärlek, fäst med rosenband!
Vis och Cynik må prata hvad dem lyster,
Blott dina stunders fröjd motväger år af qval.
LXXXII.
Men midt i hvimlet af slik maskerad,
Mångt hjerta klappa tör af hemlig plåga,
Röjd äfven under tätt tillsluten larf.
För sådana är sorl af milda vågor
Ett genljud blott af qvalet som dem tär.
För dem, bland lekfull hop och skrål af glädje,
Blott qvalets minne väcks och mörkt förakt.
Hur svårt är löjets ljud för den som lider,
Och önskar festlig skrud, mot svepning byta bort.
LXXXIII.
Så måste känna Greklands sanna son;
Om Grekland än af värdig son kan skryta,
Ej slik, som pratar krig, och söker fred,
Men träldoms fred, tyst sörjer hvad han mistat,
Med ödmjuk blick kan le mot sin tyrann,
Och slafvens skördarjern, ej svärdet föra.
Dig Grekland! älskar minst den allt du gaf,
Sin födsel och sitt blod och höga minnen
Af hjeltefäder — blygd för ny vanslägtad hop. 34
LXXXIV.
När Spartas hårda sed är åter väckt,
När Theb's Epaminondas åter uppstår,
När hjertan slå i Atheniensers bröst,
När män af Greklands mödrar åter födas,
Då kan du se dig återställd; ej förr.
Knappt räcka tusen år, en makt att stadga;
En tima kan den störta i sitt grus.
Hvem kan väl då dess fordna glans förnya,
Dess dygder gifva lif, trots tid och ödets lag?
LXXXV.
Hur skönt likväl, i qvalets tid, o land
Af gudalika män och fallna Gudar!
Dal evigt grön och höjd af snö betäckt,
Förkunna dig än af naturen gynnad.
Mot marken böjda, dina tempelhvalf
Sig mer och mer med hjeltejorden blanda,
Det fallna krossadt af hvar landlig plog.
Så faller monument, af menskor upprest
Och så skall allt förgås; ej välantecknad bragd.
LXXXVI.
Än någon enslig pelare kan ses,
Som sörjer bröders fall vid djupa hålan: 35
Tritonias höga tempel pryder än
Colonnas brant, och öfver vågen blänker:
Öch några stridsmäns halft förgätna graf,
Bland stenar grå och ej förstörda gräset,
Än trotsar tiden svagt; men glömskan ej;
Slikt endast fremlingar uppmärksamt åse,
Och dröja liksom jag, och sucka sorgligt ”ack!”
LXXXVII.
Din sky är lika blå, din klippa vild,
Och ljuf din skog och dina slätter gröna.
Oliven trifs, som när Minerva log,
Hymettus lika skatt af honung skänker,
Der biet surrar fritt i bergets luft,
Och under vällukt konstig fästning bygger.
Apollo! af din Sol än allt förgylls;
Mendelis marmor än af skenet blänker.
Konst, ära, frihet flytt. Natur är lika skön.
LXXXVIII.
Hvar vi beträda denna helga jord —
Och ingen del med vanlig mull förblandas —
En enda verld af under sprids omkring,
Och synes allt hvad Sångmön sagt, besanna,
Tills sinnet tröttnar att uppmärksamt se
De första målen för vår ungdoms drömmar:
Hvar dal, hvar klippa, skogars öppning, fält,
Allt trotsar tidens hand, som templen skakat
Och dina torn, Athen, men ej grå Marathon.
LXXXIX.
Här Sol och jord, ej slaf stå lika än;
Och allt det samma, utom fremlingsväldet,
Behåller samma gränsor, ändlöst namn,
Och stridens fält der Persiens offerhärar
Först föllo under Hellas skarpa svärd,
Den morgonen, så kär för åldrig ära,
Då Marathon 36 blef ett förtrolladt ord,
Som utsagdt, målade så klart för tanken,
Fält, läger, härar, strid och segrarns anfallslopp,
XC.
Och Meders flyckt med pillös båge bräckt,
Stolt Grek förföljande med blodigt handspjut.
Berg ofvan; nedom, jordens, hafvets fält,
I fronten död, i ryggen viss förstöring,
Så taflan syntes då. Hvad är nu qvar?
Hvad hög trofé utmärker grund så helig,
Och frihets fröjd och slagna Persers tår?
Bortröfvad urna, sänkt och plundrad jordhög,
Och dam, som fremlings: häst vidt kastar med sin hof.
XCI.
Likväl, kring lemning af din fordna glans,
Sig pilgrim tankfull, men otröttad skockar.
Och länge vandrarn med Joniens vind,
Skall helsa frejdadt land för sång och vapen;
Ja, länge häfd och oförgänglig röst,
På mången strand med ryktet ungdom tjusa,
Den gamles högmod, lärdom för en ung!
Af vise vördad och af skaider dyrkad,
Blir Pallas', Sångmöns röst med helig fruktan hörd.
XCII.
Till hemmet drages hvarje frånskildt bröst,
Om något kärt, välkommen eldstad bjuder;
Den, ensam är, låt honom vandra hit,
Och ögat fästa på en jord beslägtad.
Ej Hellas är ett land för sällskapsro.
Men den som trycks af sorgen, der må stadna;
Och knappt han sakna skall sin födslobygd,
Om han på Delphis nejder långsamt vandrar,
Och rörd på fälten ser, der Greker, Perser dödt.
XCIII.
Låt sådan komma till så helgad jord,
Och genomgå i fred dess tjusta rymder,
Dess minnen vördande. Må verksam hand
Ej stympa lemningar — ack hur förstörda!
Ej dertill dessa Tempel restes här:
Spar minnen, som af vilda folken sparats:
Och fläcka icke mer vårt hemlands namn.
Så, må du trifvas, hvar din ungdom fostrats,
Af hvarje loflig fröjd, och lif och kärlek prydd.
XCIV.
Men du, som här i länge fortsatt sång,
Fördrifvit ledsnan med ej höga qväden,
Snart skall din röst förloras bland den mängd,
Som högre stämt sin ton för yngre tider.
De, om förgänglig lager täfla må;
Men sådan strid för den ej skulle höfvas,
Som hatar granskning hvass, och skänkt beröm.
Se'n kallt är hvarje bröst ban sökt behaga,
Hvad bifall fägna kan den, ingen älskar mer.
XCV.
Du ock är gången, älskad, älskansvärd,
Som ungdom och dess kärlek vid mig fästat,
Som gjorde huld för mig hvad ingen gjort
Och ryste ej för den, dig var ovärdig.
Hvad är min varelse? Du är ej mer!
Ej qvar, att be din vandrare välkommen,
Som sörjer evigt flydda timmar än.
Ack — om ej njutna, eller än att vänta! —
Hvarför kom han igen till nya skäl att fly!
XCVI.
O, alltid älskad, älskande och skön!
Hur girigt sorgen ser på det förflutna,
Och njuter tanke, bättre aldrig tänkt!
Din skugga sist af allt skall från mig ryckas.
Du har, o död! hvad från mig röfvas kan:
En far, en vän — och henne, mer än älskad!
För ingen mer så fort din lia slog,
Och sorg som följt på sorg i gruflig vexling
Tog bort den ringa fröjd, än fanns för lifvet qvar.
XCVII.
Bör jag i hopen kasta mig igen?
Och söka hvad med lugn ej kan förenas,
Der festlig fröjd och löje, fåfängt högt
Och falskt för hjertat, urgröppd kind förvrider,
Och lemnar mattadt sinne dubbelt matt?
Men öfver anlet, som med våld skall klarna,
Och härma glädjen och fördölja styng,
Syns genom tvungna löjet, tårars bana,
Och sjunkna läppen höjs till illa härmad smil.
XCVIII.
Hvad är väl värrst af ålderdomens qval?
Hvad plöjer tidens fåror djupt i pannan?
Allt hvad man älskat, se i grafven sänkt,
Och sig på jorden ensam. Så mitt öde!
Låt mig för straffarns gissel buga djupt,
Bland hop af hjertan skiljda, hopp förstörda,
Flyt fåfängt och bekymmerslöst, min dag,
Se'n Tiden röfvat allt hvad hjertat njutit,
Och våren af mitt lif med åldrens börda tryckt!
Slut på II Sången.
Noter till Andra Sången.
1) St. I. En del af Acropolis förstördes vid explosionen af ett krutmagasin, under den Venetianska belägringen. Tvänne målare täfla om rättigheten att plunda Minervas Tempel (Parthenon) som ömsom beviljas dem genom en firman från Constantinopel.
2) St. V. Grekerne brände ej alltid sina lik. Den större Ajax, (son af Telamon) begrafdes hel.
Ovidius låter honom förvandlas i en Hyacint.
3) St. X. Ett Tempel helgadt åt Jupiter Olympus. Deraf finnas nu blott 16 kolonner hela af marmor. De voro från början 150. Många tro dem hafva tillhört Pantheon.
4) St. XI. Lord Elgin, genom sitt ombud, en Italiensk målare, Herr Lusieri.
Då flere skeppslaster af de dyrbaraste fornlemningar, på detta sätt borttagits; då konstalster, som utgjort Seklers beundran, bland annat, en lång sträcka af basreliefs förstörts under fåfänga bemödanden att nedtaga dem; har den yttersta skamlöshet ej kunnat gå längre, än att på murarna af Acropolis, inrista plundrarens namn.
5) Ibid. Det nämnda skeppet har förgåtts i Archipelagen.
6) St. XII. Ännu ett Hydriotiskt skepp väntar nu (d. 3 Januarii 1809) i den Pireiska hamnen att lastas med öfverblefna flyttbara fornlemningar. Grekerne känna djupt hårdheten af denna behandling.
7) St. XIV. Zozimus berättar att Minerva och Achilles skrämde bort Alarik från Acropolis. Andre påstå att den Göthiske Konungen förhöll sig nästan lika så illa som den Scottske Lorden. Se Chandler.
8) St. XXIX. Goza säges hafva varit Calypsos Ö.
9) St. XXXVIII. Albanien innefattar Macedonien, Illyrien, Chaouia och Epirus. Iskander på Turkiska betyder Alexander; och Skanderberg åsyftas i de tre följande verserna. (Beg betyder hög herre.)
10) St. XXXIX. Ithaca.
11) St. XL. Actium och Trafalgar behöfva ej mer än nämnas. Sjöslaget vid Lepanto, ej mindre stort och blodigt, är mindre kändt. Det hölls i Patrasviken. Don Quixotes författare förlorade der sin venstra hand.
Don Juan af Österrike segrade der på Turkiska flotten, år 1572. Staden Lepanto belägrades år 1475 af Turkkarna, som efter fyra månader, måste upphäfva belägringen med otrolig förlust (det säges 30,000 man). Staden togs sedan af Bajazet och återtogs af Venetianarne, som år 1699 öfverlemnade den åt Turkarna, i kraft af freden i Carlovitz.
12) St. XLI. Der tros Sapho hafva kastat sig i hafvet. Det kallas nu Santa Maura.
13) St. XLV. Det är sagdt att Antonii levée, dagen före slaget vid Actium, bevistades af tretton konungar.
14) Ibid. Nicopolis, hvars ruiner äro ganska vidsträckta, är ej långt från Actium. Några få lemningar finnas der af Hippodromen.
15) St. XLVII. Den namnkunnige Ali Pascha.
16) Ibid. Femtusen Sulioter, bland Sulis klippor och i dess fästning, motstodo i aderton år, 70000 Albaner. Under denna strid, föreföllo bragder, värdiga Greklands bättre dagar. Fästningen togs sedan genom mutor.
17) St. XLVIII. Byn och klostret Zitra äro fyra timmars väg från Janina. Floden Kalamos, fordom Acheron flyter i dälden, och gör, ej långt från Zitra, ett vackert fall. Belägenheten är måhända den vackraste i hela Grekland.
18) St. XLIX. Caloyer, så kallas Grekiska munkar.
19) St. LV. Fordom Tomarus.
20) Ibid. Laos säkert den vackraste flod i Levanten. Vid högt vatten, syntes den Författaren lika bred som Themsen vid Westminster.
21) St. LXIII. Anakreon.
22) St. LXVI. Detta åsyftar händelsen med de skeppsbrutne vid Cornvall.
23) St. LXXI. De Albaniske Musulmännen (och i sanning, mängden bland de öfrige) afhålla sig ej från vin.
24) St. I af Palikar-Sången. Desse Stanzer äro till en del tagna från åtskilliga Albinesiska Sånger, uttydde så godt det kunnat ske, för författaren, af Albineser, på Romaiska och Italienska språken.
25) Ibid. Trumslagare.
26) St. 8 Ibid. Previsa, midt emot Actium eller Nicopolis, byggdes af Augustus. Ruinerna deraf kallas Prevesa vechia. År 1798 stridde der 400 Fransmän, med otrolig tapperhet, mot 11,000 Turkar, som naturligtvis öfvermannade dem, och begingo derefter oerhörda grymheter. Detta åsyftas förmodligen här Öfvers. not.
27) St. 10 Ibid. Giaur betyder otrogen eller kristen.
28) Ibid. Ett tecken som utmärker Paschar.
29) Ibid. Turkiskt Rytteri.
30) St. II Ibid. Selichtar betyder vapendragare.
31) St. LXXIV. Derifrån ses en vacker utsigt af Athen. Der finnas ännu ansenliga fornlemningar. Phyle intogs af Thrasybulus, före de 30 Tyrannernas fördrifvande.
32) St. LXXVII. Latinerne intogo Byzants och behöllo det i flera år — Se Gibbon. Ur förf. not.
Balduinus, Grefve af Flandern, intog det år 1204. Fransmännen behöllo det till 1259, då Michael Paleologus återtog det. Mahomet den andre vann det med storm, den 29 Maj 1453; och allt sedan har det varit Turkiets hufvudstad.
33) Ibid. Wahabeernes uppror i nyare tider, är allmänt bekant. De intogo Mecca och Medina.
34) St. LXXXIII. I senare tider, starkt vederlagd förebråelse.
35) St. LXXXVI. I berget Penthelicus, hvarifrån marmorn togs till de allmänna byggnaderna i Athen. De kallas nu Mendeli. En ofantlig håla, uppkommen genom marmorns hämtning, finnes der ännu och skall alltid finnas.
36) St. LXXXIX. Der syns en hög, de 200 Grekers graf, hvilke stupade i den ryktbara striden.