( 40 )
IV.
Vid jorden bunden, han åt himlen ser —
Är det ej nog, olycklige! att veta
Att du är till? Är det så dyrbar skänk,
Att än en gång, du önskar dig att vara,
Och gå, du vet ej hvart, ej till hvad verld;
Blott ej på jorden mer, med skyar blandad?
Dock vill du drömma framtids fröjd och qval?
Se, afväg detta stoft förr'n det försvinner:
Dig säger urnan mer, än hvarje andligt tal.
V.
Bryt ned försvunna hjeltens höga vård;
Han sofver fjerran på en strand så enslig 2
Han föll, kring honom sörjde fallna folk,
Men inga tårar mer för honom gjutas.
Ej vakar stridsmäns häpna dyrkan, der
Halfgudar lyst, som häfderna förtälja.
Tag ut en hufvudskål ur benens hög.
Är den ett tempel, der en Gud kan dväljas?
Men äfven masken skyr så bräckt och murknadt tjäll.
VI.
Se på dess brutna hvalf, dess vägg förstörd,
Dess hemska kamrar och dess öde portar.
Ja; der var ärelystnans höga sal,
En dôm för tanken, ett palats för själen.
Se genom ögonlösa, mörka hål,
För vishet och för qvickhet glada tillhåll,
Och för passioner, som ej gränsor tålt.
Kan hvad sophist och vis och helgon skrifvit,
Befolka detta torn, förnya byggnaden?
