( 43 )
Hvad! skall af Brittisk tunga blifva sagdt,
Att Albion gladdes i Athenas tårar?
Fast i ditt namn, dess helgd af trälar bröts,
Dölj bragden, att Europen ej må rodna.
Ja, hafvets Drottning, fri Brittannia för
Det sista usla rof från land, som blöder.
Ja, hon, hvars ädla bistånd kärlek väckt,
Hon med Harpyers hand den lemning rifver,
Som ålderdomen spart; Tyranner låtit stå.
XIV.
Hvar fanns Egiden, Pallas! 7 som förskräckt
Vild Alarik, i loppet af sin härjning?
Hvar, Pelei son, som fåfängt fången hölls
Utaf Ereben? Samma dag af fasa,
I ljuset fram han bröt, i grufligt skick.
Hvad! kan ej Pluto än en gång umbära
Sköldkrossarn att från rofvet jaga bort
Ny röfvare? Han fåfäng går på Stygis stränder,
Ej värjande den mur, han älskat skydda förr.
XV.
Kall, sköna Grekland! är den, på dig ser,
Ej rörd som älskarn vid den skönas grafvård,
Stelt, ögat som ej skådar med en tår
Vanställda murar, helgedomar förda
Långt bort af Brittisk hand, som heldre bordt
Beskydda der hvad ej kan återställas.
Förbannad stunden, då de från sin ö
Rott att ännu ditt sköte genomborra,
Och dina Gudar fört till dem förhatlig nord!
