( 44 )
XVI.
Men hvar är Harold? Bör jag glömma nu,
Att mörka vandrarn öfver böljan föra?
Hård var han för hvad menskor sakna mest;
Ej någon älskarinna låddes gråta,
Och ingen vän till afsked sträckte hand,
Då fremlingen for kall till andra luftstrek.
Hårdt är det bröst, som ej af fägring rörs;
Men Harold ej erfar hvad förr han kände;
Han lemnar utan suck ett land af krig och brott.
XVII.
Den, som har seglat på det mörkblå haf,
Har stundom sett, förmodligt, fagra syner,
När friska fläkten pustar gladt och skönt:
Hvitt segel fast, fregatten stolt och sirad,
Hög mast och ankaret till höger fäst;
Sedt öfver skeppets bog, det vida hafvet,
Konvoyen spridd likt svanor i sin flygt,
Den sämste seglarn förande sig tappert,
Och framför hvarje köl, af farten skummig våg.
XVIII.
Och inom skeppsbord, liten krigisk verld,
Gevär i rader, skydd för splint af nätet:
Och hest befäl, och dån af folkets lopp,
Då vid ett ord de höga toppar mannas:
Hör nu på Båtsmäns glada sjungna rop,
När genom deras händer tåget skrider;
Och gossen, Midshipman, som ställt sig när,
Med gälla pipan tyder väl och illa,
Och snälla pilten lyds, ty rätt Han styra lärt.
