( 45 )
XIX.
Hvitt är det glatta däcket, utan fläck,
Der på sin vakt, alfvarlig Löjtnant träder,
Se på den del som tom och helgad är
Åt skeppets Chef; han framgår, majestätisk.
Tyst, fruktad, sällan sedd, han sällan talt
Med underhafvande, att ej försvaga
Krigslydnad sträng, som då den eftergifs,
Till seger icke för. Men Britten sällan
Afviker från en lag, fast hård, som ökar kraft.
XX.
Du vind som kölar skyndar, lifligt blås!
Tills Sol förstorad, sista strålen kastat.
Då måste vimpelförarn fälla ned
Sitt segel att invänta lata seglarn.
Ack ledsamt dröjsmål, obehaglig syn,
Att önsklig vind för tröga bål förslösas!
Hur mången mil förloras innan dag,
Så fåfängt dröjande, på villig bölja,
Med stinna seglet fälldt att vänta slika vrak!
XXI.
Se månen höjts. Vid Gud, en herrlig syn!
På dans af vågor, ljusets strömmar flöda.
På strand må gossar sucka, flickor tro:
Så blir vårt öde, då vi hinna stranden.
En Arion här, med hård och skyndsam hand,
Af sjömän älskadt ljud från strängar kallar.
En krets omkring, med glädje står och hör,
Och vid en välkänd takt, behagligt svänger,
Liksom dem gafs på land en obegränsad rymd.
