( 46 )
XXII.
Vid Calpes sund, se stranden hög och brant;
Europ och Afrens land hvarandra skåda,
Här svartögd mö, der Mohr af Solen bränd;
Men skillnan häfd af månens bleka strålar.
Hur ljuft hon kastar sken på Spaniens kust,
Upptäcker klippor, sluttning, bruna skogar,
Klart, fastän mattad i sitt sänkta lopp.
Men Maurens bergsrygg jätteskuggor kastar,
Från brutna skyars höjd på hafvets låga strand.
XXIII.
Men det är natt. I tanken minnet för,
Att förr vi älskat, fast vår kärlek flydde.
Och hjertat, saknande bedragna qval,
Fast vänlöst nu, i dröm en vän vill äga.
Hvem önskar sig af årens börda tryckt,
När ungdom öfverlefvat fröjd och kärlek?
Ack! När i dem ej själar blandas mer,
Ej döden lemnas mycket att förstöra!
Ack, sälla år! Hvem vill ej yngling åter bli?
XXIV.
Så, öfver skeppets sköljda sida böjd,
Att se på månens klot, i vågen spegladt,
Hans själ förgäter högmods mål och hopp,
Och medvetslöst far öfver år förflutna.
Ej något var så tomt, att icke der
Fanns föremål, som äger eller ägde
En tanke kär, och fordrar fram en tår,
Och ger ett styng, från hvilket qvalda hjertat
Befriadt ville bli; men ej befrias kan.
