( 47 )
XXV.
På berg att grubbla öfver flod och hed;
Ått sakta genomvandra skogars mörker,
Af menskan sällan eller ej beträdt,
Der intet hennes öfvervälde lyder;
Att klifva osedd på ej vägadt fjäll,
Bland vilda hjordar, som ej stängsel känna?
Att ensam luta öfver brant och fors,
Det är ej enslighet; det är att omgås
Med skön natur, och se dess rikt utbredda skatt.
XXVI.
Men, mellan menskohopens bråk och sus;
Att höra, se och känna och att äga
Och vandra, trött verldsborgare, allt fort:
Af ingen fägnad, ingen knuna fägna,
Och praktens slaf, från armods åsyn fly,
Och ingen med beslägtad känsla finna,
Som, vid vår afgång, skulle mindre le:
Så, allt som följt oss, sökt och bedt och smickrat —
Då är man ensam, ja; se det är enslighet.
XXVII.
Mer sällt är fromma Eremitens lif,
En sådan, som på enslig Athos dväljes,
Om qvällen vakar på gigantisk höjd,
Och ser ett haf så blått, så rena himlar
Att den, som vandrat dit i sådan stund,
Vill på den helga fläcken tankfull dröja;
Se'n långsamt sliter sig från tjusad syn;
Med suckar önskar än att der få andas
Och vänder om, med hat till verld så när förglömd.
