( 48 )
XXVIII.
Men fylla vi ett långt enformigt lopp,
På ofta trampad stig, der spår ej lemnas,
Igenom lugn och blåst och vindens kast,
I hvarje välkänd nyck af luft och vågor;
Då pröfve vi en sjömans fröjd och qval,
I hafomgjordad vingad fästning slutne,
I klart och mulet, vinden med och mot,
I storm och lugn, och svall af höga böljor —
En vacker morgonstund — se land! — och allt är väl
XXIX.
Far ej Calypsos öar tyst förbi 8,
Två systrar, herrskande på största djupet,
Der dock en hamn för trötta seglarn ler,
Fast skön Gudinna upphört der att gråta,
Och öfver klippor hålla fåfäng vakt,
Om den, som föredrog en dödlig maka.
Här, sonen pröfvade förfärligt språng,
Af Mentor stött från klippans höjd i böljan,
Och Nymfers Drottning då, blef tärd af dubbel sorg.
XXX.
Förbi är hennes makt och herrlighet.
Men yngling! lita ej derpå; dig akta.
Här dödlig herrskariona rest sin thron;
Och ny Calypso du med fara finner.
Skön Florentina! kunde någon mer
Mitt vissna hjerta röra, dig det skänktes.
Men frånstött alla band, ej vågar jag
Ovärdigt offer på ditt altar bära,
Och be så älskvärdt bröst att känna qval för mig.
