( 69 )
LXXXV.
Hur skönt likväl, i qvalets tid, o land
Af gudalika män och fallna Gudar!
Dal evigt grön och höjd af snö betäckt,
Förkunna dig än af naturen gynnad.
Mot marken böjda, dina tempelhvalf
Sig mer och mer med hjeltejorden blanda,
Det fallna krossadt af hvar landlig plog.
Så faller monument, af menskor upprest
Och så skall allt förgås; ej välantecknad bragd.
LXXXVI.
Än någon enslig pelare kan ses,
Som sörjer bröders fall vid djupa hålan: 35
Tritonias höga tempel pryder än
Colonnas brant, och öfver vågen blänker:
Öch några stridsmäns halft förgätna graf,
Bland stenar grå och ej förstörda gräset,
Än trotsar tiden svagt; men glömskan ej;
Slikt endast fremlingar uppmärksamt åse,
Och dröja liksom jag, och sucka sorgligt ”ack!”
LXXXVII.
Din sky är lika blå, din klippa vild,
Och ljuf din skog och dina slätter gröna.
Oliven trifs, som när Minerva log,
Hymettus lika skatt af honung skänker,
Der biet surrar fritt i bergets luft,
Och under vällukt konstig fästning bygger.
Apollo! af din Sol än allt förgylls;
Mendelis marmor än af skenet blänker.
Konst, ära, frihet flytt. Natur är lika skön.
