( 78 )
III. SÅNGEN.
I.
Ada! Är du din moder lik? mitt barn,
Och enda dotter af mitt hus, mitt hjerta!
När sist jag såg dig, skönt blå ögat log,
Och så vi skiljdes, — ej som nu vi skiljas.
Då, än med hopp. — Ur sömnen spritter jag;
Omkring mig vattnen häfvas; och i höjden
Starkt ljuder vindens stämma; bort jag far,
Jag vet ej hvart; men stunden är försvunnen,
Då Albions strand som flyr, gaf fägnad eller qval.
II.
På vattnen än en gång! ja åter der!
Och vågor dansa under mig, likt hästen,
Som känner väl sin man, välkommet brus!
Ehvart det bär, må de mig skyndsamt föra,
Om masten spänd ock darrar som ett rör,
Och högt den slitna dukens trasor flaxa;
Blott framåt; ty jag är liksom ett gräs
Från klippan ryckt på hafvets skum att segla,
Ehvart än vågens fart af stormens ande styrs.
III.
Jag, i min ungdoms sommar, 1 sjöng om En,
Som från sin egen mörka själ, var biltog.
Jag sången återtar, då, blott begynd;
Och för den med mig, liksom höga vinden
För molnet framåt. I den sagan ses
Lång tankas fåror och, af tår förtorkad,
Ett efterlemnadt mörkt och ödsligt spår,
Hvaröfver årens tunga vandring sträckes
Till lifvets sista sand, der ingen blomma gror.
