( 79 )
IV.
Från unga dagars känsla, nöje, qval,
Mitt bröst, min harpa mist en sträng måhända,
Och stämma ej. Måhända fåfängt jåg
Försöka vill, att sjunga som jag sjungit.
Men är ock sången torr, jag fästs dervid,
Att den må vänja bort de grymma drömmar,
Om glädje och om qval. Må den blott strö
Omkring mig glömskan! Den skall synas
Åtminstone för mig en ej otacksam säng.
V.
Den, åldrad är i denna verld af qval,
Och lifvet mätt med handling mer än årtal,
Allt sedt, ej undrar mer; och fåfängt än,
Kan kärlek, sorg och ärelystnans täflan
Väg till hans hjerta bana för den dolk,
Som sårar tyst dess djup. Han bäst kan säga
Hur tanken älskar enslig grottas skygd;
Fastän med bilder fylld, som. alltid klara,
Till trots af tidens längd, än vistas i hans själ.
VI.
Det är att skapa och mer verksamt lif
Derunder nå, då vi med bild bekläda
Vår fantasi, och vinna då vi ge,
Det lif vi diktat. Så jag mig befinner.
Hvad är jag? Ingenting. Så är ej du,
Min tankes lif, med den, jag far kring jorden,
Osynlig seende; i det jag tänds,
Född då du föds, och blandad med din ande,
Och kännande mod dig, i bräckta känslors nöd.
