Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 80 )

VII.

Jag mindre vildt bör tänka. Jag har tänkt
För långt och mörkt, hvaraf till slut min hjerna
Blef, i sin egen svallnings öfverdrift,
En hvirflad göl af fantasi och låga.
Och, att mitt hjerta tämja aldrig lärd,
Jag sjelf mitt lif förgiftat. Sent förändrad!
Likväl förändrad, jag densamma är
I kraft att utstå allt hvad ej kan mildras,
Förutan klagan närd af lifvets bittra frukt.

VIII.

Härom förmycket re'n. Men det är allt;
Och tystnadens insegel ordet stänger.
Childe Harold, länge saknad, träder fram,
Han, hvilkens hjerta mer ej känna ville,
Qvald af ej dödligt, men obotligt sår.
Dock tid, som allt förvandlar, honom ändrat,
I hug och blick som år; ty åldern stjäl
Från sinnet eld, liksom från lemmar styrkan.
Och lifvets tjusta kalk ej gnistrar mer, då tömd.

IX.

Hans, alltför snart var tömd; och han blott fann
I bottnen malört; han den åter fyllde,
Från källa mera ren på helig grund,
Och trodde den beständig; men förgäfves.
Kring honom, fjättrande, men icke sedd,
En kedja allt förbittrade för alltid.
Den tung men utan klang, med plåga bars,
Och pinande så tyst, allt mer förvärrad
Försvårade hvart steg, förmörkade hvar syn.


X.