( 81 )
X.
I köld förskansad, åter han sig mängt,
Med sjelftrodd säkerhet ibland sitt slägte,
Och ansåg nu sitt sinnes lugn så fast,
Sin själ mot alla lidelser så härdad,
Som doldes sorg och glädje ej bakom:
Och kunde han allena stå bland hopen,
Helt obemärkt betraktande hvad mål,
Der fanns för tanken. Så i fjerran länder,
Af Gud och af Natur, han undren förr besåg.
XI.
Men hvem kan se fullblommad ros, och ej
Den plocka? Hvem nyfiken blott beskådar
Den lena färg och glans af skönhets kind,
Och ej erfar, att hjertat ej kan åldras?
Hvem ser hur rycktet genom skingradt moln
Afhöljer stjernans glans, och ej vill stiga?
Och Harold än en gång i hvirfveln förd,
For fram med fåfäng hop, att tid fördrifva;
Dock syftande mer högt; än i hans lefnads vår.
XII.
Men snart sig sjelf han fann af alla minst,
Skapt att bland menskor vistas; ej gemensamt
Han ägde alls med dem; och han ej lärt,
För andras tankar vika fast hans egen
Hans ungdom qvalt. I själen fri,
Hos dem han aldrig ville välde hylla,
Mot hvilkas mening hans i uppror var.
Stolt i bedröfvelsen, han kunde finna
Förutan menskoslägt, inom sig sjelf ett lif.
