Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 82 )

XIII.

Hvar berg sig höja, der han vänner fann,
Der oceanen svallar, var hans hembygd.
Der skyn är högblå, glödgad luftens rymd,
Han hade lust och äfven kraft att vandra;
Och öcknar, skogar, hålor, brännings skum
För honom älskadt sällskap, kunde tala
Det språk som han förstod mer än en bok
På hemlands tungmål, den han gerna bytte
Emot naturens blad; af sol på insjöns glas.

XIV.

Liksom Calde'n han såg på nattens bloss,
Tills han befolkat dem med väsen, ljusa
Som deras eget sken. Allt jordiskt kif
Och mensklig svaghet då, han helt förglömde.
Om dröja han förmått på denna höjd,
Han varit säll; men stoftets son vill sänka
Odödlig gnista, sig missunnar sjelf
Ett uppnådt ljus, som bryta kan den länken,
Oss ifrån himlen skilt, som vinkar oss till sig.

XV.

I menskors boning, Harold blef ett ting,
Förnött och rolöst vildsinnt och, besvärligt,
Och likt en vildfödd falk med vingen klippt,
Från luftens rymd, hans hem, till jorden fallen.
Hans sjukdom återkom. Att undgå den,
Som instängd fågel sig mot fängslet stöter,
Och fåfängt hackar ståltrån af sin bur,
Till dess hans fjädrar blodas; så förtviflad,
Hans själ ur kroppens band sig ville äta ut.