( 83 )
XVI.
Sjelf bilttog, Harold vandrar fort igen,
Med mindre qvar af hopp; dock mindre mörker.
Den, kunskap att hans lif förgäfves var,
Att allt var slut på denna sidan grafven,
Gaf hans förtviflan ytan utaf smil,
Fastän så vild — som på förstörda vraket
När sjöman dårligt möta vill sin dom,
Med starka dryckers rus, på däck som sjunker —
Den ett slags glädje bjöd, som han ej qväfva näns.
XVII.
Stå! — på ett kejsardömes stoft du trädt;
Och rofvet af ett jordskalf göms derunder.
Är stället icke märkt med stodkoloss?
Ej med kolonntrofé, till segrens hugkomst?
Nej. Men mer enkel sannings lärdom tyds.
Låt marken sådan som den är, förblifva; —
Hvad? Frodas grödan af det röda regn!
Är detta allt hvad jorden af dig vunnit;
Du kungaskapande, du första, sista strid?
XVIII.
Och Harold står på hufvudskålars grund,
Dödhelgadt Waterloo, och graf för Gallien!
Den makt som gaf, så i en blink förstör
Sin gåfva, flyttar äran som den skänkte.
Här örnen flög sin sista höga flygt,
Se'n ref med blodig klo, förskräckta fältet,
Och af förbundna folkspjut stutgen föll.
Så ärelystnans lif och mödor spilldes;
Och verlden länkarne af bräckta kedjor bär.
