( 84 )
XIX.
Rätt vedergällning! Gallien! drycken svälj;
I träldom fragga. Är vår jord befriad?
Och stridde folken blott att kufva ett,
Att rätta envåldsmakten kungar lära?
Hvad? Skall upplifvad träldom åter ses,
En hopsatt afgud för så ljusa tider?
Och skall, då Lejonet vi slagit ned,
Skall ulfven af oss hyllas? slafviskt knä
För envåld böjas? Tänk , förr'n du din dyrkan ger.
XX.
Att en despot är fallen, mer ej skryt!
Förgäfves sköna kinder tårar fårat,
För blomman af Europas ungdoms fall,
I vingårdstramparns tjenst; förgäfves framgått
År af folködning, träldom, skräck och död,
Uthärdadt fåfängt! Allt, millioners resning
Förenad, störtat. Hvad gör äran skön
Om ej, då myrtens krans kring svärdet lindas,
Svärd som Harmodius drog emot Athens tyrann.
XXI.
Det var ett sorl af nattlig glädjefest,
Då Belgiens stolta hufvudstad församlat
Sitt Ridderskap, sitt vackra kön; och klart
Af lampor lystes tapperhet och skönhet;
Ren klappa tusen hjertan. Hastigt hörs
Behagligt svall af sammanstämda toner.
Åt kärleks ljufva blick, ger kärlek svar;
Och allt är muntert som en bröllops ringning; 2
Tyst! — hör! — ett ljud så djupt som fjerran åskasdån!
