I verldens första början, var konsten icke underrättad at förhöja naturens skönheter. Flere secler försvunno, innan man blef försäkrad, at de långa hängande hufvud-håren kunde antaga all slags form och skapnad, samt vinna högd och stadga, genom tilhjelp af främmande ämnen.
Länge tilstaddes en enfaldig vårdslöshet i hufvud-prydnaden. Håren nedföllo med oaktsamhet. En del voro upknutne, en del fladdrande omkring axlarne, nästan såsom Täckhets Nymferne afbildas.
De Grekiska och Romerska Damerne voro äfven så angelägna at behaga, som vår tids skönheter. De kände, ehuru under olika namn både Toupee och Chignon: Den förra trängde sig fram under en smal bindel, den senare upfästades i besynnerliga och merendels rundade vridningar. Hela deras konst gick förnämligast derpå ut, at i hvad form som håren lagades, desse icke måtte vanställa någon del av ansigtet. Coeffuren bestod antingen i uphögde låckar, som ofta gingo radvis omkring huvfudet, eller i flätningar och tresseringar, som kostade mycken möda.
Ändteligen blef den lyckliga övertygelsen vunnen, at de naturlige håren icke voro tilräckelige at pryda et vackert hufvud. Så upkommo lösa buklor; krusnings instrumenter uppfunnos; falska hår insattes med så mycket konst, at det skarpaste öga kunde bedragas.
