härskartron, hvilken Aténs demokrati under Perikles och Alkibiades åt henne reste. Det var ock under detta tidehvarf, som statens härliga borg, Akropolis, under bildhuggaren Feidias’ ledning förskönades genom de oförgätliga konstverk, dem eftervärlden endast kunnat beundra, aldrig efterlikna, nämligen: det åt stadens skyddsgudinna helgade templet Partenon med gudinnans bildstod, af Feidias skuren i elfenben och prydd med ett draperi af rent guld; samt Mnesikles’ ryktbara mästerverk, de s. k. Propyleerna eller den till Akropolis hörande femdubbla marmorporten med sina praktfulla kolonnader och sina stora, å ömse sidor uppförda flygelbyggnader. Och hvad beträffar den vetenskapliga bildningen, hade äfven denna nått en ovanlig höjd. Bland andre utmärkte vetenskapsidkare möter oss här Tukydides, den klassiska forntidens obestridt störste historiske skriftställare. Förutom historien var det förnämligast de s. k. formella vetenskaperna, nämligen dialektik, retorik och grammatik, som den tiden mera allmänt odlades; men dessa voro också på Perikles’ tid bragta till en så hög grad af fulländning, att de s. k. Sofisternas skolor räknat beundrare ända till den senaste eftervärld. Perikles’ tidehvarf kan korteligen betecknas såsom det fina konstsinnets, den högt uppdrifna intelligensens, snillrikhetens och kvickhetens mest blomstrande period i Aténs kulturhistoria; och dessa lysande företräden tillhörde icke blott några få framstående personer inom samhället: de voro det atenska folkets egendom i långt vidsträcktare omfattning, än man hos oss vanligen föreställer sig.
Men så fin och högt uppdrifven denna bildning än
