eget inre hade Sokrates gjort den upptäckten, att hans medvetande var af gudaartad natur, eller att gudomen däri uppenbarade sig. Han förnekade icke, att gudarne uppenbarade sig äfven i det-yttre; men förnämligast ansåg han dock den inre uppenbarelsen förtjäna uppmärksamhet. Denna uppenbarelse fattade han såsom en sedlig försyn, hvaraf människans eget inre var ett uttryck. Från detta inneboende gudomliga härledde han allt godt för människan, och därur hämtade han själf städse bevekelsegrunderna för allt sitt görande och låtande. Han gjorde till sin förnämsta uppgift att genom själpröfning utforska de gudomliga lagarne i människans inre och sedan i lifvet strängt följa hvad de bjödo. Med denna själpröfning var han stundom så ifrigt sysselsatt, att han, enligt samtidas meddelanden, helt och hållet försjönk i sig själf, under fullkomlig sinnesfrånvaro i afseende på hvad som försiggick utom eller omkring honom; så utomordentlig var den styrka, hvarmed det gudomligas uppenbarelse hos honom framträdde, så brinnande ifvern å hans sida att komma till klarhat och reda med det nya, rika lif, han i sitt inre upptäckt. Man kan lätt föreställa sig, huruledes den oaflåtliga sysselsättningen härmed skulle hos en så djup natur mer och mer utbilda den samvetets finkänslighet och sedliga takt, som man kallat Sokrates’ daimonion, och som redan i hans barndom uppenbarade sig såsom afrådande eller afstyrkande, så snart han var på väg att säga eller göra någonting, som var orätt.
Sokrates’ gudsfruktan stannade likväl icke vid blotta känslan af det gudomligas närvaro i medvetandet, utan genomträngde, såsom ofvan nämndt är, hela hans
