18
personlighet och gjorde honom till ett sällsynt mönster af harmonisk sedlighet eller, såsom en stor tänkare yttrat, till “en plastisk natur, gjuten likasom af ett enda stycke". Med sitt ljusa och skarpa förstånd kunde han icke underlåta att söka bringa den inre gudomsuppenbarelsen till form af begrepp eller fullt medveten kunskap, i synnerhet som han kände sig oemotståndligt kallad att i detta hänseende undervisa och vägleda andra. Dock gjorde han icke till sin uppgift att söka utforska det gudomligas väsen och natur i och för sig och vetenskapligt bestämma dess förhållande till världen och människan; han ville endast göra sig reda för hvad det gudomliga bjöd människan göra hennes förnämsta plikt, samt hvad det kunde och ville gifva henne såsom hennes högsta goda i tid och evighot. Han blef icke och sträfvade icke heller att blifva någon filosof i den meningen, att han skulle framställa något nytt filosofiskt system, ehuru hans lära blef grunden och upphofvet till en mängd sådana, särskildt till Platons s. k. idé-lära. Den i människans inre sig uppenbarande gudomligheten hade för honom intresse företrädesvis ur praktisk synpunkt eller såsom det godas upphof, såsom dygdens och sedlighetens befrämjare i mänskligheten. Men — menade Sokrates — ehuru människan till sin inre, andliga natur har del i och medvetande af det gudomliga, och ehuru detta endast genom själfkännedom kan af henne fattas, må hon dock icke inbilla sig, att hon därom kan förskaffa sig något fullkomligt vetande, hvilket såsom liktydigt med den sanna visheten tillkommer endast gudomligheten. Det första villkoret för människans till-
