träde till den sanna vishetens källa är den ödmjukhet och undergifvenhet, som består däri, att hon inser och erkänner sin egen ofullkomlighet i jämförelse med gudomlighetens fullkomliga vishet. Det är just denna insikt och det däraf alstrade behofvet af högre upplysning och ledning, som drifva människan att söka sanningen.
Människans förnämsta uppgift är alltså, enligt Sokrates, att sträfva efter vetande eller sann kunskap, nämligen om sin egen gudomliga natur, så vidt sådant för henne är möjligt, och alt, där sann kunskap icke kan vinnas, hålla fast vid den mening eller åsikt, som hon finner vara den bästa. Vet hon blott det sanna och rätta, så kan det icke falla henne in att handla annorlunda än i öfverensstämmelse med detta vetande — menade Sokrates, hvilken såsom ett barn af sin tid hade föga aning om det kristna frihetsbegreppet, enligt hvilket veta är ett, vilja och handla ett annat. Genom detta vetande om sin gudomliga natur och handlande i full enlighet därmed vinner människan hvad som måste vara hennes enda och högsta goda, nämligen själens fullkomliga harmoni eller det förhållande mellan alla själens krafter och förmögenheter, att de lydigt underordna sig den högsta, som är det religiösa medvetandet, och ställa sig i hennes tjänst. Denna själens harmoni är den sokratiska dygden, hvilken alltså utgör människans enda och högsta goda. Den dygdige igenkännes därpå, att han gör det goda och rätta med insikt och besinning samt endast för det godas och rättas egen skuld, eller med andra ord för att undvika lydnad mot gudarnes vilja och däraf följande dishar-
