20
moni i själslifvet, hvilken disharmoni är det enda onda, människan har att frukta. Ett oundgängligt villkor för dygden ansåg han ligga i måttlighet och själfbehärskning, hvarförutan man icke kan undgå att störas af uppbrusande affekter och lidelser och förr eller senare blifva dessas slaf. Äfven i fråga om detta villkors uppfyllande var han själf ett mönster. Han förtärde aldrig mer än hvad som nödtorftigt erfordrades för att stilla hungern eller törsten; och alldenstund han underkastade sig hvarjehanda ansträngande kroppsöfningar, var han vanligen vid god aptit och fann därför allt slags föda välsmakande. Ehuru han påstås i sin ungdom hafva varit af ett ganska häftigt sinnelag, hade han dock genom mycken stränghet mot sig själf mod tiden lyckats förvärfva sig ett jämnmod, som af ingenting kunde rubbas, icke ens af de gröfsta förolämpningar. Aldrig handlade han af obetänksamhet eller öfverilning, aldrig hade han någon dålig, orättvis eller orättrådig handling att ångra. Han visste icke hvad människofruktan vill säga; att göra det orätta var det enda han fruktade.
Likasom Sokrates icke var någon fantast, så var han ej heller sentimental till sitt väsen, allra minst någon dyster enstöring eller i allmänhet oumgängsam människa. Tvärt om. Han hade forngrekens glada, Jämna och frimodiga lynne. Icke ogärna mottog han bjudningar till gästabud, och han deltog däri med all gamman, men lät aldrig förmå sig att i något hänseende öfverskrida måttans gränser. När som hälst kunde han afbryta ett nöje, äfven då det var på sin höjdpunkt. Hans konversation i mer alldagliga ämnen
