var städse kryddad med fint och angenämt skämt, hvari han af ingen samtida öfverträffades. Men när han talade om dygden såsom människans högsta och enda goda och om den vishet, som uppenbarar sig i försynens ledning af människornas öden, då trängde hans ord till åhörarnas hjärtan. Till och med den lättsinnige Alkibiades yttrade ungefär följande ord om verkan af Sokrates’ vältalighet:
“Då vi höra någon annan tala — han må vara huru stor talare som hälst — lägga vi det ej synnerligen på hjärtat; men får man höra Sokrates själf, eller till och med någon annan, som blott upprepar hvad Sokrates sagt, då blifva åhörarne oemotståndligt fängslade och hänförde. På mig har denne mans tal utöfvat och utöfvar ännu i dag den allra kraftigaste verkan; ty när jag hör honom tala, uppröres mitt hjärta långt våldsammare, än då man är gripen af korybantisk yra, och hans tal frampressar mina tårar. Då jag hörde Perikles och andre utmärkte talare, fann jag dem visserligen vara vältaliga; men någonting likartadt erfor jag dock icke, ty jag försattes icke i någon starkare sinnesrörelse, ej häller kände jag därvid sorg och grämelse öfver den usla belägenhet, i hvilken jag är slafviskt fången. Men Sokrates har ofta genom sitt tal försatt mig i en sådan sinnesstämning, att det lif, jag lefvor, förefallit mig såsom gagnlöst förspilldt. Jag vet nogsamt, att om jag ännu en gång lyssnar till hans tal, skall jag icke kunna hindra, att hans ord åter försätta mig i samma tillstånd; ty han nödgar mig till det erkännande, att jag, ehuru full af brister, likväl försummar mina egna angelägenheter för att ägna mig
