22
åt Atenarnos. Därför måste jag mot min vilja tillstoppa mina öron för hans tal likasom för Sirenernas sång och undfly honom, för att ej nödgas följa hans råd och öfvergifva jagandet efter folkgunsten. Ja, han är den enda människa, som förmått mig till hvad man med skäl torde anse oförenligt med min natur, nämligen att blygas; ty inför honom blyges jag verkligen, då jag icke kan motsäga honom eller påstå, att man icke bör göra hvad han säger.“
Mot dessa inre företräden bildade Sokrates’ högst osköna yttre en sällsam motsats. Hans breda skuldror, hans stora hängande mage, hans på midten inböjda, trubbiga näsa, hans utstående ögon[1], hans stora mun med de tjocka läpparne — allt detta gaf honom ett uttryck af grof sinnlighet och ett visst drag af slöhet och dumhet. Man har träffande liknat honom vid vingudens beryktade lärare och följeslagare, Silenos, eller hvad vi skulle kalla en äkta Bellmans-figur. Han hade icke blott anletsdrag af Silenos, utan äfven dennes uttryck af lystenhet och kärlighet, af någonting på samma gång glädtigt spefullt och förtrollande, hvilket i förening med hans djupa sinneslugn och hans ostörda själsharmoni gaf åt hela hans person någonting så egendomligt, att hans lärjunge Platon måste tillstå, att maken till Sokrates ej stod att finna och sannolikt ej
- ↑ Att de afbildningar af Sokrates, hvilka pläga förekomma i våra muséer, icke antyda några utstående ögon, lär efter kännares intyg bero därpå, att Sokrates’ bildstoder modellerades först en längre tid efter hans död, dock innan ännu antiken börjat i sina bildstoder eftersträfva porträttartad likhet.
