hällor någonsin funnits. En hvar af våra store män — säger Platon — låter jämföra sig med någon stor man i forntiden, men detta är ingalunda förhållandet med Sokrates. Lärjungen skildrar mästaren såsom ett oförlikneligt original, i det han sammanställer de mest underbara motsatserna hos honom: såsom hans af lystenhet strålande ansiktsuttryck med hans själs fläckfria renhet; hans vulgära och folkliga språk med de djupa och gripande tankar, han uttalade; hans föregifna ovishet med den djupa vishet, som verkligen bodde inom honom. Ännu mer egen blef Sokrates genom sin klädedräkt, hvilken till följd af hans stora fattigdom var mer än enkel. Han begagnade inga underkläder, utan åtnöjde sig med blotta manteln och gick nästan alltid barfota. Man kan lätt föreställa sig, hvilken skarp motsats han härigenom bildade mot de fina oche eleganta ynglingar — blifvande statsmän och fältherrar m. m. — som utgjorde hans lärjungar och dagliga umgängesvänner. Denna enkelhet i Sokrates’ yttre öfvergick dock aldrig till någonting cyniskt; aldrig gjorde han någon affär däraf, ej häller förebrådde han dem, som icke följde hans föredöme i detta fall. Hällre tvärt om. Det hände en gång, att en af hans lärjungar, nämligen Antistenes, ville öfverträffa mästaren i likgiltighet för allt yttre och för detta ändamål visade sig i en söndrig mantel. Detta föranledde Sokrates alt gifva honom en skarp tillrättavisning i följande väl valda ordalag: “akta dig, min käre Antistenes, att icke fåfängan tittar ut genom hålen på din mantel!“
Sokrates var förmäld med Xantippe och hade med henne flere barn. Hustrun skall hafva varit af ett
