Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

ytterst häftigt och trätgirigt sinnelag, och hennes namn har ock gått till eftervärlden såsom en allmän benämning på elaka och grälsjuka hustrur. Ur denna synpunkt betraktadt kan Sokrates’ äktenskap kallas mindre lyckligt, men verkliga förhållandet är dock, att mannen aldrig själf anförde några klagomål häröfver. Tvärt om har man all anledning antaga, att han bemötte sin hustrus häftighet och trätgirighet med samma jämnmod och fördragsamhet, som utmärkte honom i andra lifvets förhållanden. Af en upptecknad tilldragelse inom familjen kan man med full bestämdhet draga den slutsatsen, att han var högst angelägen att hålla familjebandet i helgd och, där så erfordrades, fastare tillknyta det genom att hos barnen inskärpa aktning och vördnad för modern, äfven då hon befanns felande. Förhållandet var följande. Hans son Lamprokles hade nämligen en gång inför fadren bittert beklagat sig öfver moderns oresonliga häftighet, därvid försäkrande, att hon betett sig föga bättre än ett rasande vilddjur och därför ej häller var värd att betraktas och bemötas såsom en människa, ännu mindre såsom en moder. Till svar på detta klagomål gjorde Sokrates sin son uppmärksam på den tacksamhet, som denne under alla förhållanden var skyldig sina föräldrar, och erinrade honom, att olydnad och vanvördnad voro ägnade att störa harmonien och friden inom familjen, att hvar och en, som därtill gjorde sig skyldig, handlade orätt, samt att man aldrig under någon förevändning finge göra det orätta, emedan däraf ingenting annat än ondt kunde följa.