Emellertid torde nog icke Xantippe hafva saknat all anledning att visa prof på sitt kinkiga humör. Den atenska hustruns ställning var i allmänhet icke synnerligt afundsvärd, ensligt och instängdt som hennes lif måste vara; men för Xantippe tillkom därjämte en särskild omständighet, som i sanning icke var ägnad att främja och bibehålla jämnhet i humöret. Denna omständighet låg dock ingalunda i någon otrohet å mannens sida eller i något hans okyska förhållande till den tidens ungdom; ty hvad man härom insinuerat är endast en skändlig dikt, hvilken hel och hållen blifvit hopspunnen af senare författare och på det bestämdaste tillbakavisas af Platon, som starkt betonar Sokrates’ utomordentligt kyska hjärtelag. Hvad som däremot måste hafva inverkat särdeles störande på Xantippes af naturen häftiga sinnesart, var utan tvifvel mannens i hennes ögon minst sagdt besynnerliga sätt att sköta de husfaderliga plikterna och hela familjens däraf beroende stora fattigdom. Härom yttrar Sokrates själf i försvarstalet inför sina domare, att han varit så uteslutande upptagen med att fullfölja sin gudomliga sändning, att han icke haft någon tid öfrig för sina husliga angelägenheter, utan varit nödsakad att med sin familj lefva i det yttersta armod. Betänker man blott, att kvinnan enligt den tidens föreställningssätt ansågs både till begåfning och lefnadsuppgift vara ett slags lägre väsen än mannen, och att Sokrates därför sannolikt icke ansåg det mödan värdt att afhandla lifvets viktigaste angelägenheter med hustrun, som måhända ej häller skulle mäktat fatta det höga och ädla i mannens sträfvanden; att han i dess ställe nästan beständigt vistades utom
